En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-08-03 09:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/aterigen-det-gar-inte-att-nagla-fast-vad-som-ar-svenskt/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

I min debattartikel argumenterade jag för att bakom vurmen för svenskhet ligger en rasistisk logik. Simona Mohamsson (L) svarade att jag har fel och upprepade att svenska värderingar är liberala, samt att ”värderingsgemenskap och en tydligt definierad inkluderande svenskhet är motgift mot segregation och rasism”. Hennes replik visar hur viktigt det blivit för politiker att vinna kampen om vilka värderingar som ska anses svenska.

Parallellt med vårt utbyte har Sverigedemokraterna, Liberalernas önskade samarbetspartner, blottat glidningen mellan etnicitet och ras än en gång. Ludvig Aspling (SD) kritiserades häromdagen för uttalandet att ”Sverige har för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen” (Expressen 23/7). Floskler om liberala svenska värderingar bleknar hastigt när SD-politiker gång på gång framställer arv som den avgörande faktorn.

Mohamsson hävdar i sin replik att vi är oense om de ”svenska liberala värderingarnas funktion”: jag skulle mena att de är exkluderande, hon att de är inkluderande. Här behöver jag förtydliga mitt argument. Jag specificerade aldrig vilka de ”svenska liberala värderingarna” är eller vilken funktion de fyller – det gjorde Simona Mohamsson själv. Min kritik rör i stället själva det politiska åberopandet av svenskhet och dess effekter. Problemen uppstår när politiker försöker, som Mohamsson, nagla fast svenska värderingar och formulera kriterier för vad som är svenskt.

Det finns inget sätt att utropa vilken den sanna svenskheten är utan att behöva definiera vilka som inkluderas respektive exkluderas

Här spelar det faktiskt ingen roll hur liberala eller öppna Mohamssons svenska värderingar är. Även en sådan definition glider, redan i sitt försök att proklamera de svenska värderingarna, över i slutenhet. Den blir stängd för förändring, och låst till en diffus ”svenskhet”. Förslaget kan bara ses som just ett förslag, och det finns inget sätt att utropa vilken den sanna svenskheten är utan att behöva definiera vilka som inkluderas respektive exkluderas.

Att hävda en tydlig kärna i svenskheten innebär en syn på kultur och etnicitet som statisk, ahistorisk och essentiell. Bakom en sådan kultursyn verkar den mekanism jag kallade ”förnekad etnicitet”, där kulturella och sociala skillnader framställs som naturgivna. Men kulturer lever: de har alltid förändrats, förhandlats och politiserats. Förändring borde därför vara en grundläggande del i definitionen av en öppen svensk kultur. Och en föränderlig kultur kan inte fastställas en gång för alla.

När Simona Mohamsson och andra politiker försöker definiera svenskhet och svenska värderingar öppnas fältet för den öppet rasistiska retoriken, där etnicitet görs till en nedärvd egenskap och svenskar ställs mot varandra. Genom att acceptera premissen att svenskheten kan definieras – öppen eller sluten, liberal eller traditionell, kultur eller arv – skapar debatten inga produktiva samtal. Den öppnar i stället dörren för röster som under värderingspratets slöja förvandlar etnicitet till ras och gör ras till politikens grund.

Läs fler artiklar från DN Debatt.