En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-08-03 12:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/asa-beckman-sjalvklart-hotar-inte-boksamtalen-lasningen/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Förra helgen tillbringade jag på Ådalens litteraturfestival i Sandslån. Längst ut på en udde i Ångermanälven satt över sjuhundra besökare under två dagar i ett stort tält. Medan silvergrå regnskyar drog förbi över bergen lyssnade vi på samtal om den norrländska mannen, om förhållandet mellan motstånd och vanmakt och om Finlands 1900-talshistoria.

I pauserna kunde man dricka kaffe som kokades över öppen eld eller beundra broderade dikter av Birger Norman.

Den tre år gamla festivalen är bara ett av alla de arrangemang som i dag ordnas där läsarna kan möta författare. Efter millennieskiftet har det skett en explosion av samtal på olika bokevenemang, på bibliotek och bokhandlar, man kan åka litteraturtåg och boka författarkryssningar.

Vad händer med läsningen när allt förvandlas till prat? undrade författaren Elisabeth Hjorth i en artikel i Sydsvenskan i början av sommaren (23/6). Hon var orolig för att de här samtalen höll på att ersätta läsningen. Och är författare verkligen rätt personer att svara på frågor? De är ju sådana fuck ups i världen, men förväntas kunna redogöra för vad deras böcker handlar om på scenen.

Om man nu ändå skulle ha scenprat så förordade Hjorth att man skulle lämna den vanliga intervjumallen och låta författaren ”gå vilse” i samtalen.

Kalla mig gärna gammeldags, men själv vill jag inte lyssna på författare som ”går vilse” och fritt följer sina associationer, jag föredrar att de håller sig till ämnet. Gärna ledda av en moderator som ser till att hålla tiden.

Hos många författare finns en sorts hållapåande, där de lägger väldigt stor vikt vid hur mycket framträdanden tär på dem. En sorts kokett självmytologisering

Jag reser ragg inför den hållningen – och jag gör det både som en som ofta själv modererar och som pratar om egna böcker inför publik. Jag har den största respekt för människor som tycker att det är ångestfyllt att framträda och därför tackar nej. Jag förstår även alla som kanske är socialt utåtriktade och ändå kan tycka att det är obehagligt att offentligt prata om vad de skrivit. Att skriva är att tvivla, treva, börja om, inte riktigt veta vad man håller på med. Det är en lång sträcka från det tillståndet till en mikrofon på en scen.

Och det finns ju ändå ett skäl till att man främst blivit en skrivande människa och inte en pratande.

Man jag tycker att det hos en del författare finns en nedlåtande attityd till läsare. De som suckar över att behöva masa sig till Alingsås ”bara för att prata för kulturtanter” kan vi lämna därhän – de förtjänar ingen respekt alls. Men även hos många andra finns en sorts hållapåande, där de lägger väldigt stor vikt vid hur jobbigt det är med intervjuer och framträdanden och hur mycket det tär på dem. En sorts kokett självmytologisering.

Det händer att de tar ut den olusten på scenen. Som moderator har jag ett antal gånger varit med om författare som avigt underkänner frågorna eller inte låtsas förstå vad man säger. (Till slut får man bara lust att skrika: Skärp dig! Jag sitter här och försöker få din mediokra bok att låta intressant!)