Då var det förbjudet att fånga kräftor före den 7 augusti. Vi brukade tjuvfiska kräftor i närheten av badplatsen Koma. Det räckte med att köra ner älggräs med de ljusa kronbladen som lockbete. De nyfikna kräftorna kom ut från sina gömställen och närmade sig blomman. Vi såg dem i solskenet och kunde med lätthet plocka upp dem med händerna. Det behövdes varken håvar eller mjärdar.

Vi fick ibland ett tiotal kräftor var och virade in dem i våra badkappor. Jag minns hur nervösa vi var när vi gick över Gamla torget och en poliskonstapel syntes utanför Wallbergs skoaffär. Om en enda kräfta hade ramlat ut, så skulle vi sannolikt ha bestraffats.

Min morfar Emil var i flera år nattvakt på Vulcans tändsticksfabrik. En av deltagarna i Karl-Åke Nyströms konstgrupp Labyrinten berättade att han som pojke hade varit med och tjuvfiskat kräftor i Tidan som rann utmed fabriksområdet. Han mindes att morfar bara gav dem en liten tillrättavisning. ”Här får ni inte vara, pojkar”, sa han och såg mellan fingrarna att de hade fyllt sina ryggsäckar med kräftor.

På kräftans dag sänktes håvarna som nu på ett bestämt klockslag. Vid ett tillfälle syntes en präktig kräfta i en av håvarna. Men ingen ville kännas vid den. Någon frågade vems håven var och jag ljög och sa att det var min. Sedan visade det sig att håven tillhörde en av tjejerna. En av hennes äldre släktingar fick reda på att någon annan lagt beslag på hennes fångst. Jag vågade inte erkänna att det var jag, ängslig att jag skulle få en lika rungande örfil som överläraren Arne Jonsson gett mig i folkskolan på andra sidan vägen.

Det där gav mig en sådan ångest att jag hade svårt att glädjas, när jag vittjade min egen håv med livaktiga kräftor. I alla år hade jag sedan dåligt samvete men kom mig aldrig för att erkänna min fräcka stöld. Jag tänkte på det varje gång jag mötte den där stackars flickan ute på stan. Hon har säkert glömt den episoden för länge sedan, men det har inte jag.

De kräftor som säljs i butikerna idag har inte alls samma goda smak som äkta svenska flodkräftor. Inte undra på att de betraktas som skräpmat i sina ursprungsländer. Sverige importerar numera tusentals ton med kräftor. Carl von Linné betraktade kräftor som oätliga insekter.

Jag tyckte bäst om kräftstjärtarna men hade svårare med klorna på den tiden det fanns riktiga flodkräftor att tillgå. När jag vid något tillfälle såg Lennart Hyland demonstrera i teverutan hur man hanterar denna läckerhet, förstod jag att det nästan krävs en hel vetenskap för att inte försumma fullt ätbara delar. Han tog god tid på sig för att riktigt kunna njuta av smaken.

August Strindberg kunde också duka till fest. I ”Trefaldighetsnatten” finns exempel på hur en riktigt svensk måltid med dryck bör se ut:

”Nu är det vår! Bryt fönsterna ut liksom böljan bröt isen!
Vinterluften släpp ut, låt kaklugnen kallna i skamvrån.
Ungdom och vår med sippor och sälg oss vänta vid dörren;
kära fru Lundström, lägg brännvin på is och rusta en sexa,
sexa för sju med kräftor och ål samt med nya rädisor;
Burträskosten ej glöm och det möraste Bergmanska spisbröd;
sedan på kannorna fyll av Sankt Eriks skummande pilsner,
tag så av portern som ett emot två och blanda med pilsnern;
si, då är gästabud rett på svenskmannavis - jag har talat!”

Erik Axel Karlfeldt har också inspirerats av de svenska kräftskivorna. Jag var förresten arbetskamrat med hans dotterdotter Mika Larsson på tidningen Arbetet. Här är några rader ur en längre dikt av Karlfeldt:

Numera är det ju tillåtet att fiska kräftor året om. Då har något av magin kring kräftpremiären försvunnit. Kräftans dag i Tidaholm är därför en fin tradition som bevarats. Malmö har kanske Sveriges största kräftskiva men om man räknar per capita, så kan nog min födelsestad mäta sig med min hemstad sedan sex decennier.

Jan Mårtenson, författare och journalist, Malmö