Det här är en recension.Analys och värderingar är skribentens egna.

Det är en stillsam festivalspelning som möter publiken i teatersalongen. Där ute fortsätter Storsjöyran att leva sitt eget liv, men innanför väggarna råder Pernilla Anderssons regler. Mobiltelefonerna ska läggas undan och när några röster blir för högljudda räcker det med att hon fäster blicken på dem för att sorlet ska lägga sig. Hon kräver publikens fulla uppmärksamhet. För det här är lika mycket en berättarföreställning som en konsert.