Så internet man över huvud taget kan bli

Дата публикации: 22-05-2026 15:00:00

”Den nya prinsen av digital nostalgi” heter Fakemink – och hans nya album ”Terrified” fångar ett absolut nu, skriver Andres Lokko.

Основное содержимое страницы с новостью.

Den brittiske popskribenten och författaren Pete Paphides skrev för 14 år sedan en väldigt vacker och träffande rad om Daft Punks just då alldeles nya ”Get lucky”:

”This is so perfect that it’s already making me nostalgic about the year it will soundtrack.”

Detta är så perfekt att det redan gör mig nostalgisk över året den kommer att tonsätta.

Den nyligen 21 år fyllda rapparen Fakemink har en märkligt snarlik effekt.

Fakemink föddes i Basildon, en dokumenterat småtrist ort i Essex som tidigare var mest känd som Depeche Modes hemstad, som Vincenzo Nischal Camille Bhatia med en algerisk-indisk bakgrund.

I det alternativa hiphop-universum av hundratals kaninhål där Fakemink verkar uppstår det minst tre-fyra nya genrer i veckan. Följer man inte detta på heltid, är det smått lönlöst att försöka förse musiken man har framför sig med korrekt etikett. I nio fall av tio är genren redan förbrukad och har ersatts med nästa kortlivade subgenre som, ärligt talat, knappt går att särskilja med blotta ögat från den föregående.

Ibland önskar jag dock att jag verkligen kunde ägna om inte alla så i alla fall fler av dygnets vakna timmar där nere utan några övriga ansvarsområden. För det är sjukt roligt och genuint fascinerande i hiphopens – om man nu ens kan kalla den för det – experimentella underrede just nu.

Och det är här Paphides citat om Daft Punk kommer in i bilden. ”Terrified” innehåller ingen enskild motsvarighet till Daft Punks ”Get lucky” men som helhet fångar albumets nitton korta spår ett absolut nu, en alternativ zeitgeist, med autodidakt gehör.

På sin så indie sleaze-korrekta hemsida publicerar Fakemink tidsenligt ackompanjerande små noveller till varje låt. När jag läser dem medan jag spelar ”Terrified” för femte gången utkristalliserar sig en resa som kan ses som Fakeminks elektroniska tolkning av Dantes nedstigning i helvetet.

Med Dean Blunt och Yung Lean som sina största och ganska uppenbara förebilder låter det inledande och instrumentala titelspåret som en bindgalen Rick Wakeman. Det är genast nervöst och hyperaktivt men samtidigt djupt sorgset i sin avmätta nihilism och just så fortgår detta skevt hemsnickrade pojkrumsrap-epos. I sin ögonblickliga melankoli saknar det något; ett syfte, en mening med, well, det mesta. Så Minken (som jag hoppas att fansen redan kallar honom) nöjer sig med att önska sig ett par Louis Vuitton-sandaler i stället. 

Likt The Smiths för 40 år sedan fångar Fakemink ljudet och känslan av en uppgiven nostalgi över något han inte riktigt förstår vad det ens skulle kunna vara.

Схожие новости

#	Наименование новости	Тональность	Информативность	Дата публикации
1	Lyssnar du på tråkiga artister?	0	8.36	24-05-2026
2	Nya albumet följdes av tragedi	0	8.95	07-08-2026
3	Det är så här framtidens pop låter	0	6.4	31-07-2026
4	Motstånd genom utmärkt rymdrock	0	7.71	05-06-2026
5	Olivia Rodrigo – som en ung Springsteen	0	8.31	12-06-2026
6	Antiklimax, säger ni? Knappast!	0	10	29-07-2026
7	Riktig kultur är män som slåss	0	10	21-06-2026
8	Drabbande – blir kanske inga fler	0	9.25	29-05-2026
9	Få kommer förstå varför detta är bra	0	10	21-05-2026
10	RECENSION: Lerbäck ger publiken precis det de vill ha	0	10	11-07-2026

Классификация: Мнения. Схожих патентов: 0. Схожих новостей: 10. Тональность: 0. Информативность: 9.3. Источник: www.svd.se.