Perspektiv

Andreas Gruvhammar/Mary Evans Picture/Science Photo Library

Grundforskning om ödlegiftet banade väg för vågen av läkemedel mot övervikt. Finns det fler dolda skatter – och riskerar vi att gå miste om dem?

I steniga ökenlandskap i Arizona, Nevada, Kalifornien och Utah lever det märkliga gilamonstret, eller gilaödlan som den också kallas.

Det är en stor och tung ödla med långa kraftiga klor som långsamt krälar mellan klipphålor. Den har knottrig hud med skarpa mönster i svart och rödrosa, och en tjock svans som lagrar fett. Inget i dess utseende tyder på att den sitter på nyckeln till ett revolutionerande läkemedel för diabetes och viktminskning. 

Men gilamonstret är en av världens tre ödlor med giftiga bett, och tillsammans med fler än 200 000 andra kända giftproducerande djur har den fått forskares och läkemedelsutvecklares ögon på sig. Ödlans gift tillverkas i spottkörtlar och rinner i skåror ned längs dess spetsiga tänder. De är kända för att inte släppa taget när de väl bitit sig fast och giftet är otroligt smärtsamt.

Gilamonstret är en av få ödlor som har ett giftigt bett. Studier av giftet ledde till upptäckten av likheten med det mänskliga hormonet GLP-1. Bild från Arizona, USA. Mary Evans Picture

Precis som de flesta andra giftiga djur så består gilamonstrets gift av en blandning av många olika ämnen, evolutionärt finjusterade för att ställa till så många problem för offren som möjligt. Många av ämnena är peptider, korta kedjor av aminosyror. Till skillnad från en del giftiga kemikalier, som till exempel vätecyanid som dödar i princip allting levande, så kan biologiskt tillverkade peptider vara extremt specifika i hur de fungerar och vilka effekter de får.

På 1980-talet började amerikanska forskare testa vad som hände med bukspottskörtlar från marsvin om man utsatte dem för gifter från ormar, grodor, ödlor och andra djur. Målet var att peptiderna i gifterna skulle avslöja något om hur matsmältningen fungerar. Det var en typ av utforskande grundforskning där man verkligen inte kan vara säker på att få resultat.

Men giftet från gilamonstret gav en enorm effekt. Nästa steg blev att försöka reda ut vilket ämne i giftet som spelade roll.

I ödlans gift finns det nämligen runt 40 olika peptider, enligt en kartläggning. Det visade sig att en peptid var nästan identisk med ett mänskligt hormon, GLP-1, som bland annat påverkar hur kroppen tillverkar insulin. Men medan GLP-1 i blodet bryts ned nästan direkt så kunde peptiden från gilamonstret ge effekt under mycket längre tid.

En kvinna injicerar en spruta med läkemedlet som säljs under namnet Mounjaro. Science Photo Library

År 2005 blev en variant av ämnet godkänt för behandling av diabetes i USA. Det läkemedlet används fortfarande, men framför allt så blev det startpunkten för utvecklingen av bland annat Ozempic och Wegovy. Läkemedelsbolagen utgår inte längre från gilaödlans gift, men grundforskningen var ett avgörande steg på vägen. Det är inte det enda läkemedel som har utvecklats från giftiga djur. En effektiv smärtstillare kommer från en sorts tropiska snäckor som skjuter ut giftfyllda harpuner, ett ämne från skorpiongift testas för att identifiera cancerceller i hjärnan, ett ämne från ormgift används mot högt blodtryck. För att bara nämna några exempel.

Att använda ämnen från naturen för att skapa läkemedel är inget nytt, men traditionellt har de kommit från växter och handlat om mindre molekyler. De stora och komplexa peptiderna som finns i djurs gift har varit svårare att både studera och tillverka. Tidigare har man behövt fånga in vilda djur och sen mjölka dem på gifter som kan gå vidare för analyser och tester.

Men de senaste årens snabba utveckling inom genteknik har gjort processen mycket enklare. En genetisk kartläggning av de giftiga djuren gör att man kan få fram generna för de olika ämnena. Att sedan genetiskt förändra bakterier eller jästceller så att de tillverkar de olika peptiderna var för sig gör dem mycket lättare att kartlägga och experimentera med. 

Problemet är att man inte kan undersöka något innan man känner till att det finns. Även om analysen och de fortsatta experimenten sker i steriliserade labb så börjar processen ändå ute i naturen. En av forskarna som undersökte gilamonstrets gift fick The Golden Goose Award, ett amerikanskt pris som delas ut till forskare som håller på med statligt finansierad grundforskning som leder till stora genombrott.

Det är döpt efter sagan om en gås som lade guldägg (på svenska är det ofta en höna i stället för en gås). Moralen i sagan är att den giriga bonden till slut inte orkar vänta på ett nytt ägg varje dag, utan slaktar gåsen för att komma åt allt guld som måste finnas i dess mage. Där inne är det naturligtvis tomt.

Det känns nästan smärtsamt övertydligt att påpeka att i det här fallet beter vi oss likadant. För att hitta nästa banbrytande läkemedel måste vi först upptäcka djuret som kan starta processen. Det bygger inte bara på att vi lägger resurser på grundforskning utan kanske framför allt på att vi skyddar alla de okända arter som hotas av utrotning.

Det går naturligtvis inte att säga exakt hur många arter som dör ut innan de ens upptäckts av forskare. Vetenskapen känner till strax över 2 miljoner flercelliga arter (inte bakterier och liknande), och uppskattningarna om hur många fler det finns att upptäcka varierar mellan en och tio miljoner. Hur många av dem som i sin tur bär på gyllene ägg är såklart ännu omöjligare att svara på. Men nog kan det vara värt att ta reda på, innan de är borta?

Torill Kornfeldt är vetenskapsjournalist och författare och medverkar regelbundet i Ny Teknik. 

Läs fler analyser och krönikor på nyteknik.se/amnen/krönikor.