Rolig, vass, mörk, ljus och framför allt rik i både innehåll och sätten att berätta. Marika Renhuvuds mångfacetterade ”Hïegke lin” träffar rätt. 

Det här är en recension.Analys och värderingar är skribentens egna.

När jag lämnar Undantagets lilla källarlokal på Frösön efter premiären av Marika Renhuvuds ”Hïegke lin” är det med tanken att jag vill att fler ska se det här. Den är underfundig, vass, ömsint, mörk, ljus, varm och rolig. Koreografin och den medvetna rörelsen finns hela tiden där som en baslinje, en klangbotten, liksom jojken som också loopas, får spela mot sig själv och nya beats.