Vi ska tycka synd om alla. Det är vad Socialdemokraterna vill gå till val på.

Primärt är det att vi ska tycka synd om andra, de hitresta. Synd om oss svenskar är det sällan, för att inte säga aldrig – vi som på många ställen inte ens känner igen oss i vårt eget land. Om det tillåts vi inte känna ledsamhet över. Tvärtom. Det är synd om andra, och därför ska vi tåla att vi tvingas jobba och slita, inte för vårt eget bästa och för att vi ska kunna bygga upp en bättre tillvaro, utan för att andra hitresta ska kunna bli försörjda, få vård och tolk när de besöker våra sjukvårdsinrättningar som vi under generationer har byggt upp. Som om det inte räckte ska de också ges bidrag i alla dess former, fria språkkurser, SFI och ett föreningsliv för att kunna träffa sina landsmän(!).

Att befolkningen ska blandas är också något Socialdemokraterna vill att vi ska ställa upp på. Det är ju synd om alla invandrare som tvingas bo med just invandrare. Så sägs det inte rakt ut, men det är den absoluta andemeningen med sossarnas tvångsblandningsidé. Absurt kan tyckas – att invandrare ska skyddas från de själva. Men det gäller inte oss svenskar. Vi ska inte skyddas. Oss är det aldrig synd om. Vi ska bli påtvingade invandringens bieffekter. Det kommer göra oss gott, menar socialdemokratin.

Sen är det väldigt synd om invandrarungarna som nu riskerar barnfängelse. Av vänsterns mediekanaler, som är många i Sverige och samarbetar på ett sätt som hade passat som handen i handsken i forna DDR, har vi fått lära oss att det är synd om alla 13-åriga mördare. Hur stötande det än låter ska vi känna sympati för dessa unga som skjutit ihjäl eller knivmördat en eller ibland flera personer. Utan massinvandringen hade vi inte haft någon gängkriminalitet. Utan massinvandringen hade vi inte varit nödgade att sätta 13-åriga mördare i fängelse. Men om detta nämns inte. Istället vill Socialdemokraterna att våra hjärtan ska bulta lite extra för dessa extremt farliga individer. Det är ju synd om dem.

För att lyckas med denna tycka-synd-om-andra-valstrategi måste den spetsas. Lögnen och skarvandet kommer då väl till pass. Som att påstå att Tidöregeringen vill utvisa åtta månaders bebisar utan sina föräldrar. Inte sant. Ingen bebis utvisas utan sina föräldrar. Däremot finns det fall där vuxna utvisas och som har barn – då får hela familjen lämna. Det är inget nytt. Vill man föra en stram migrationspolitik är det så verkligheten ser ut. Men när vänstern pratar migrationspolitik är det tycka-synd-om-kriteriet som är den främsta måttstocken. De gör snyfthistorier om den ena utvisningen efter den andra. För Socialdemokraterna handlar det om att vinna val. Och det är med känslor som de hoppas vinna röster – framförallt kvinnornas.

Därför är det ingen slump att Magdalena Andersson lägger upp ett inlägg på sociala medier och gör sjukvårdspolitik av strävt eller mjukt papper på BB i invandrartäta Malmö. Med sin allra lenaste, och tillgjorda, röst berättar hon om minnet av sin ”klump” till bebis som lades på hennes bröst. Att möta världen med strävt papper är förfärligt. Det anstår inte Sverige, menar socialdemokraternas partiledare, och antyder att det är Tidöregeringen som har beslutat om inköp av strävt papper. Att det förmodligen var en mindre klok person på Region Skånes inköpsavdelning som valde det ”miljövänliga” pappret före det mjuka är inget alternativ som lyftes. Inte heller den viktiga frågeställningen varför kostnadsutvecklingen för vården inom regionen har nästintill fördubblats under de senaste 20 åren.

Nej, Socialdemokraterna väljer känslo-spåret. Det är synd om bebisar. Det är synd om mördande ungdomar. Det är synd om människan, som August Strindberg sa. Med den stora skillnaden här är att han var en författare och konstnär. Magdalena Andersson är partiledare för Sveriges största parti vars enda ambition tycks vara att lära oss att vi alltid ska tycka synd om andra men sällan, eller aldrig om, oss själva. Det är så de vill bygga ett ”starkare Sverige”.