1. Socialdemokraterna är en dålig kompis. Vad som avses är inte partiet, det här handlar om partiledningen och deras valstrategi. För samtidigt som Ulf Kristersson inte tyckte det påverkade SDs regeringsduglighet att ha centralt placerade individer med rysslandskopplingar, kastade Socialdemokraterna Vänsterpartiet under kampanjbussen på grund av vad människor sagt som få hört talas om, på icke valbar plats, i kommuner folk inte kan placera på kartan i flera fall. Vänsterpartiet behöver å sin sida uppenbarligen kontrollera sina listor bättre. Men hanterade avarterna inom partiet snabbt och effektivt. Vilket inte, som inom SD, handlar om att de plötsligt gick på föräldraledighet. Skillnaden på hur S agerade vid skandaler, och hur M agerade, är enorm. Man kan inte vara Ulf Kristersson-lojal med sitt sällskap. Men man kan inte heller vara den falska, beräknande kamraten. Alla vet att Vänsterpartiet och Miljöpartiet i dagens politiska landskap är de enda naturliga samarbetspartners Socialdemokraterna har. Centern är ett nyliberalt parti ifråga om den ekonomiska politiken. Det enda som gör dem till S-allierade är partiets motstånd mot SD. Ändå försökte Socialdemokraterna få det att framstå som att alla utom SD vid en valseger kan ge Sverige socialdemokratisk politik. Det väljarna hörde? Det blir inte någon förändring om Socialdemokraterna får styra. Vi slipper bara Tidö och Richard Jomshof som justitieminister.
2. Reformförslagen var för få. Det fanns absolut bra politik. Jobbpaketet, det slopade karensavdraget och tandvårdsreformen som lovade att vi bara ska betala 10 procent av tandvårdskostnaden var alla viktiga reformer. Det hade behövts fler förslag av den kalibern. Väljarna behövde höra Socialdemokraterna presentera politik som faktiskt skulle kunna förändra Sverige och peka ut ny riktning. En uppgörelse med det gamla, nyliberala Sverige. Ett löfte om ett nytt, mer jämlikt Sverige. Det fick vi aldrig. Istället fick vi höra Moderaterna prata om avgiftsfri förskola, efter att man sänkt både matmomsen och halverat priset tillfälligt på kollektivtrafiken. Till och med Moderaterna förstod nämligen att svenskarna vill ha socialdemokratisk politik.
3. Ingen kan älska en administratör. Det var vad Socialdemokraterna ville framstå som. En byråkrat som ska jämka samman alla partier utom Sverigedemokraterna med varandra. Lägga basen för en ny skattereform med Moderaterna. Förhandla med Centern om vinster i välfärden. Prata kärnkraft med abortmotståndare i Kristdemokraterna. Vem litar på en sådan typ? Det är enkelt att förstå varför S gjorde det. Men det betyder inte att man gillar det. Och kanske hade valet inte heller blivit lika jämnt om Socialdemokraterna hade vågat vara Socialdemokrater.
4. Mikael Damberg bedrev en helt egen liten valrörelse med bas i Danderyd av postningarna i sociala medier att döma och pratade sig genom valrörelsen om att ta ansvar och att det är oansvarigt att låna. Det är en strategi från Socialdemokraternas sida som handlade om att nå Magda-moderater, som identifierar sig mer med kamrer Damberg, än med agitator Suhonen. Damberg var prydlig. Han pratade om att det är oansvarigt att låna. 200 000 i minuten var ett av de socialdemokratiska budskapen på området. Men ALLA svenskar med ett hus vet att det inte alls är oansvarigt att låna till ett hus. Det är själva förutsättningen snarare för att kunna bygga ett hem och trygg punkt. Alla vet också att man måste ta hand om nämnda hus och att sådant kostar pengar. Sverige är Mikael Dambergs hus. Han ville köpa det kontant och lägga noll kronor på både inredning och underhåll. Och alla fattade att Dambergs dröm slutar med ett mögelhus där taket läcker.
5. Man kan inte hota väljarna. Socialdemokraterna verkar tro att det går att hota väljarna till att rösta på Socialdemokraterna. Blandade man ihop detta med hot och hopp? Det lät nästan som det. Visst var det bra att synliggöra för väljarna att Tidö-seger faktiskt kunde betyda 12 SD-ministrar. Men man borde inte ha byggt valrörelsen så tungt på den argumentationslinjen. Den skapade bilden av att Socialdemokraterna ville att svenskarna skulle rösta på partiet för att man inte var Tidö. Det är inte ett skäl att rösta på Socialdemokraterna.

Så här dagen efter valet är det svårt att inte tycka uppriktigt synd om alla valarbetare och medlemmar som kämpat så hårt, så länge, för Socialdemokraterna. Som tror på socialdemokratins kärna, på solidaritet och rättvisa. Som faktiskt ville ha en visionär socialdemokrati och ett löfte om ett mer jämlikt land. Socialdemokraternas partiledning gav dem alldeles för lite att jobba med. Och även om Socialdemokraterna ser ut att få bilda regering, kommer det förmodligen, om det blir verklighet, betyda kompromisser med Centern, som gör Socialdemokraterna till än mindre av ett parti för människor som tjänar sina pengar på lönearbete. Inte kapital.

Och därmed också, förmodligen, till ett ännu mindre parti 2030. Eftersom det är vad som händer med socialistiska partier som blir till förvaltare av makten, istället för visionärer som drömmer om rättvisa och jämlikhet.