Jimmie Åkesson tog gärna emot Simona Mohamssons kram. Men nu har han gett upp. Det blev tydligt i söndagens utfrågning av honom i SVT.

Och det passar honom perfekt.

Moderaterna håller på att implodera. Kristdemokraterna och Socialdemokraterna är nyförälskade och Liberalerna bryr sig ingen om.

Vad betyder det?

Att Sverigedemokraterna kommer ha fyra år på sig att inta den roll Moderaterna tidigare hade i svensk politik, ledare för högern, partiet med statsministerkandidaten.

Skulle Tidö mot förmodan överleva valet, kommer det bli ministerposter för SD.

Men uppenbarligen vill inte Sverigedemokraterna hamna i statsbärande position riktigt än.

Därför är det inte heller så konstigt att Sverigedemokraterna knuffar Liberalerna framför bussen och konstaterar att a) SD-väljare inte ska stödrösta på Liberalerna b) Liberalerna har 10 dagar på sig att visa att man tar sig över riksdagsspärren.

Det här är ju såklart trista nyheter för Liberalerna som förnedrat sig för SD. I utbyte mot exakt ingenting.

Men det visar också tydligt vad som händer när högern lierar sig med den här typen av partier. De äts upp, och spottas ut.

Det har sagt tusentals gånger, men behöver uppenbarligen trots det upprepas igen; partier som Sverigedemokraterna går inte att styra, de styr.

Och så har det sett ut under hela mandatperioden. Det Sverigedemokraterna har pekat på har de fått.

Den enda trösten är vi. Väljarna. För Sverigedemokraterna har felberäknat svensken, sett hen som mer rasistisk och aggressiv än hen faktiskt är.

Tonårsutvisningarna tvingade vi tillsammans både Tidö och Socialdemokraterna att backa tillbaka från. När Jomshof inledde hatkampanj som Sverigedemokraternas första verkliga utspel i valrörelsen blev det inte jubel.

Unga, som förra valet var höger, är numera vänster. Och kanske beror det på att generation Greta nu har rösträtt. Men också, såklart, på att Tidö blåst unga väljare något djävulskt och gjort det svårare och dyrare att vara ung.

Konstateras kan sammantaget alldeles oavsett att den ursvenska solidariteten lever och mår.

Det har varit dystert länge, men pendeln verkar till sist svänga.

Mot ett Sverige fler kan känna igen sig i. Mot ett Sverige som förstås gillar frihet, valfrihet också, men som i grunden är ett solidariskt folk som vill både familjen, grannarna och krigsdrabbade väl.

Vi har råd att vara solidariska.

Liberalerna satsade mot oss och vår solidariska svenskhet.

Nu betalar man priset för det.

Och partiets socialliberala falang som aldrig var för ett samkväm med Sverigedemokraterna fick, precis som alla visste, rätt.