Ett favoritkonto i sociala medier var under några år med Erna Solberg norska Høyres Instagram-konto. Herre gud så kul de var runt 2019. Smarta, tungan i kinden-roliga, bjussiga och perfekta i tonträff.

Sedan har det mest spännande ifråga om politisk kommunikation egentligen varit Mamdanis kampanj i New York. Otroliga typsnitt och formgivning. Gräsrötter som gjorde eget kampanjmaterial och dessutom uppmuntrades av Mamdanis team att göra det. Grafiska formgivare som gjorde en enorm, och viktig insats för att sprida Mamdanis politiska budskap. För jo, formgivning spelar roll.

Och vi har varit otroligt bra på det även i Sverige genom åren. Alberts Engströms ”Kräftor kräva dessa drycker” inför omröstningen om alkoholförbud i Sverige är ett bra exempel på det.

100 år efter Engströms affischmakeri är läget däremot dystert. När valaffischerna nu åkt upp i Sverige kan man snabbt konstatera att svenska partier är, ja, hur ska jag uttrycka det här, trista.

Eller kanske bara svenska.

Bäst är tyvärr Sverigedemokraterna. Formgivningen är modern, trots att den väldigt tydligt anspelar på svunna tider och påminner om filmen ”Tillsammans”, det handlar nog faktisk till och med om samma typsnitt. Ironin i det är ju onekligen slående.

Tydliga färger där gult och rött dominerar, mjuka former för att liksom skapa mysig stämning kring deras rasism. Kombinerat med faktatunga plakat. Sverigedemokraterna är egentligen det enda partiet som skapat valaffischer som sticker ut i gatubilden. Tilltalande formspråk, för ett motbjudande innehåll, kan det hela sammanfattas.

Socialdemokraterna förlänger sitt arbete med att profilera sig som statsmannamässiga hela vägen in i valaffischerna. Det är stylade och stela ansikten. Att jämföras med Jimmie Åkesson som bland annat står ledigt klädd vid bensinmack.

Socialdemokraterna får dig inte att stanna upp på gatan. Det är ungefär det väntade i svensk valkampanj. Och Socialdemokraterna borde faktiskt vara bättre än så här.

Långt mer spännande grafiskt är exempelvis deras rosa t-tröjor med tryck.

Men ska man nå Magdamoderater är valet av grafisk profil logiskt. Då får det inte bli för mycket livsglädje.

Minnesbilden väljarna lämnas med är att det är ganska dystra affischer. Borde det inte var kul att vara Sosse? Leva jämställt, jämlikt och ha råd att både åka på semester och bjuda barnen på sockervadd?

Tydligen inte.

Vänsterpartiet har i sin tur valt ett ganska aggressivt formspråk, kantigt typsnitt, färgskalan går i svart, rött vitt. Vilket i och för sig utgör en ganska bra kontrast till deras slogan ”På din sida” som faktiskt är den bästa av partiernas.

Men tankarna dras ändå till vänsterextremism av formspråket, vilket man som en ganska beskedlig socialist är lite rädd för.

Kristdemokraterna levererar i sin tur det dubbeltydiga ”Tro på Sverige”. Kristendomen och Sverige i ljuv förening kan man säga. Och Ebba Busch såklart, som med mild blick och vackert leende stigit ner till oss övriga och för att försköna vår gatubild. Eller något åt det hållet. Jättestort porträtt är det i alla fall på Ebba Busch på vissa av affischerna. Och den kanske mest utsatta gruppen väljare i Sverige verkar vara de som äger sina bostadsrätter. Slopad reavinstskatt på bostäder varandes ett av partiets viktigaste budskap. Herre, giv mig styrka.

Moderaterna verkar i sin tur ägna sig åt återbruk. I vilket fall är det helt omöjligt att säga om det här är affischer från 2026 eller 2022. Eller 2018. Eller 2014. Man känner igen det, eller tänker i alla fall att man gör det, vilket nog är precis vad Moderaterna vill också. Är man ett konservativt parti så är man. Status quo. Mjukt ljus och utomhusmiljö. Prydliga kavajer. I princip samma budskap som 2022. Att buset ska låsas in så att vi andra kan vara ute och trygghet är inte direkt några nya ord från Moderaterna. Vilket i och för sig känns, eh, ja tryggt.

Till skillnad från tokkampanjerna i sociala medier.

Centern, Liberalerna och Miljöpartiet lyckas kanske allra sämst med sina affischer. Centerns bästa affisch är egentligen den med Birgitta Olsson, med budskapet ”Stoppa de orimliga utvisningarna”. Men herre gud vad konstigt det känns att skriva Centerpartist om Olsson. Sådan är tiden dock. Liberalerna är inte längre ett liberalt parti. Då hittar man Olsson hos Centern istället.

Miljöpartiet jobbar in sina språkrör, såklart. Daniel Helldén må vara (ö)känd i Stockholm efter sin tid som lokalpolitiker där (Partytips om du blir bjuden på kalas i Stockholm: vill du få en Stockholmare som inte cyklar på riktigt spännande humör, för in samtalet på Daniel Helldén och cykelbanor.) men är knappast svenskt hushålls-namn. Klokt då att dundra på med kändisen Alice Bah Kuhnke. Som sitter i Europaparlamentet i och för sig.

Liberalerna har levererat en ganska kul kampanjfilm ska sägas, med Simona Mohamsson som kliver in i ett rekordstökigt klassrum där det liberala lugnet sedan lägrar sig. Men valaffisherna?

Det är, som bekant, fult att ljuga.

Och Liberalerna ljuger faktiskt med sitt budskap ”Vi tar ansvar. För din frihet.”

Liberalerna samarbetar med Sverigedemokraterna.

Det blir inte mer frihet av det. Det blir mindre. Det visar bland annat Sverigedemokraternas konsekventa attacker mot hbtq-personer och att man ständigt slår mot bland annat finansieringen av lokala pride-tåg.

Betyget på årets valaffischer kan hållas väldigt kort sammanfattningsvis och gäller samtliga partier. Det blir inte mer än ett ”Meh” till någon av dem.

Riktigt trist alltihop.

Tyvärr.