Jag känner mig gaslightad. Som att jag varje dag utsätts för en form av psykologisk manipulation.

Jag har börjat tvivla på mig själv och min egen förmåga att se världen som den är. Min verklighet verkar nämligen inte stämma överens med politikens verklighet.

Det är lite kusligt.

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Min känsla eller upplevelse är att människor i allmänhet älskar och törstar efter konst och kultur. Inte alla människor naturligtvis, men en stor majoritet. Men är denna upplevelse bara ett rent önsketänkande?