Den som söker arbete som lokalvårdare hos Försvarsmakten genomgår registerkontroll, djupintervju och ekonomisk genomlysning. Den som väljs in i Sveriges riksdag och får tillgång till maktens innersta rum prövas inte alls. I dagens säkerhetsläge är detta en allvarlig sårbarhet.

När Polisens nationella operativa avdelning och åklagare nu utreder misstänkt valfusk i Borlänge, blottas sprickan i systemet. Med 648 personröster kryssade sig den tidigare okände Mohamed Abdukardir Ali förbi Vänsterpartiets etablerade namn och knep ett riksdagsmandat, från nionde plats. Han hade varken drivit en offentlig valrörelse eller tagit fram eget kampanjmaterial, och den lokala partiledningen kände knappt till honom.

Detta handlar inte om partifärg; samma mekanism kan utnyttjas oavsett parti. Det allvarliga är hur enkelt det har visat sig vara att kringgå systemet och ta plats i landets högsta beslutande församling.

Inom kontraspionage och säkerhetsskydd bedöms en persons sårbarhet traditionellt utifrån pengar, ideologi, personliga hållhakar och bekräftelsebehov. I det aktuella fallet blinkar varningslamporna tydligt på två punkter:

Pengar. En person under pågående skuldsanering är i praktiken utesluten från det ordinarie banksystemet. När lån på marknadsmässiga villkor inte går att få, ökar risken för att man söker sig till informella finansiärer vid en kris. Historiskt är ekonomisk utsatthet den vanligaste inkörsporten till mutor, påtryckningar och värvningsförsök från främmande makt. 

Hållhakar. Nära band, tillgångar eller släktingar i auktoritära och instabila stater innebär en påtaglig sårbarhet. Även om ingen påverkan funnits vid valtillfället är sårbarheten bestående över tid. Auktoritära regimer och utländska aktörer är ökända för att utöva påtryckningar på beslutsfattare genom att rikta hot mot familjemedlemmar som finns kvar i hemlandet. 

Att påtala detta handlar inte om att anklaga en enskild person för brottsliga avsikter. Säkerhetsskyddets kärna är att identifiera risker innan skadan är skedd. På vilken försvarsmyndighet som helst hade en sådan bakgrund lett till ett omedelbart nej. I riksdagen ställs inga frågor alls.

Orsaken är begriplig. Enligt regeringsformen utgår all offentlig makt från folket. Säkerhets­polisen ska självfallet inte kunna underkänna folkvalda politiker. En säkerhetstjänst får aldrig bli politisk dörrvakt. Men i vår ängslighet har vi lämnat en enorm angreppsyta för hybridhot. Främmande makt behöver inte hacka servrar om man med några hundra röster i en sluten mobilisering kan placera en sårbar person vid lagstiftarnas bord.

Vi kan inte bygga ett motståndskraftigt totalförsvar och samtidigt behålla en naiv tillitsmodell i riksdagen. Säkerhetsluckan går att täppa till utan att vi kompromissar med grundlagen:

Riksdags­förvaltningen bör säkerhetspröva alla nyvalda ledamöter under sekretess. Syftet är att i tid upptäcka omständigheter som gör en ledamot sårbar för utpressning och påtryckningar – såsom tung skuldsättning, samröre med grov brottslighet eller nära anhöriga i diktaturer. Resultatet ska tjäna som vägledning för parti­ledningarna när utskotts­platserna tillsätts.

Ytterst vilar ansvaret på partierna själva. Nomineringsprocessen är demokratins främsta filter, och när partier abdikerar från sin granskningsplikt för att kortsiktigt vinna väljargrupper förvandlas valsedeln till en trojansk häst. Att i efterhand skylla på att ledningen ”inte kände till” en kandidat är en ren ansvarsflykt.

Ytliga mediesökningar för att undvika pinsamma rubriker räcker inte. Inför fastställandet av riksdagslistorna krävs en reell granskning av kandidaternas ekonomi, associationsformer och lojaliteter. Den som aspirerar på att lagstifta för Sverige måste först tåla att vändas ut och in.

Sverige har inte råd med mer naivitet. Om vi kräver prickfrihet av den som städar Försvarsmaktens lokaler kan vi inte fortsätta att lämna dörren på vid gavel för dem som stiftar landets lagar.

Foto: Pressbild

Gustav Thenander
vd och grundare av säkerhetsföretaget Skeptiva