Bo Bernerstedt anklagar både politiker och debattören Leif Kullberg för nonchalans och oförmåga. Men hans eget inlägg visar samtidigt ett av klimatdebattens stora problem: vetenskapliga slutsatser blandas ihop med politiska värderingar, och den som ifrågasätter mediernas rapportering framställs närmast som okunnig.

Att människans utsläpp bidrar starkt till den pågående globala uppvärmningen är väl belagt. Men därifrån följer inte automatiskt att varje politisk klimatåtgärd är klok, effektiv eller rimlig. Man måste kunna diskutera kostnader, konsekvenser och alternativ utan att bli beskylld för att förneka forskningen.

Bernerstedt skriver att den nuvarande regeringen har låtit utsläppen öka sedan 2022.

Det stämmer att Sveriges utsläpp ökade kraftigt under 2024, framför allt efter den sänkta reduktionsplikten. Men han utelämnar den längre utvecklingen.

Enligt Naturvårdsverket har Sveriges territoriella utsläpp minskat med omkring 34 procent sedan 1990. Preliminära uppgifter visar dessutom att utsläppen från inrikes transporter åter minskade under 2025. Verkligheten är alltså mer nyanserad än att regeringen helt enkelt skulle ha struntat i klimatet.

Sverige kan och bör bidra till minskade utsläpp. Men vårt bidrag måste framför allt bygga på fossilfri elproduktion, kärnkraft, teknisk utveckling, elektrifiering och konkurrenskraftig industri. Om svenska företag slås ut eller flyttar sin produktion till länder med större utsläpp har klimatet inte vunnit någonting.

Vi måste också diskutera klimatanpassning. Oavsett hur framgångsrik klimatpolitiken blir kommer samhället att behöva skydda sig bättre mot översvämningar, värmeböljor, bränder och andra påfrestningar.

När människor – särskilt unga – upplever framtiden som hopplös bör vi fråga oss hur klimatfrågan kommuniceras. Saklig information är nödvändig, men ständiga katastrofrubriker kan skapa rädsla utan att ge kunskap eller handlingskraft. Att påpeka detta är inte nonchalans.

Klimatfrågan är alldeles för viktig för personangrepp och förenklingar. Vi behöver mindre skuldbeläggning och mer öppen diskussion om vilka åtgärder som verkligen ger störst klimatnytta.

Anders Olzon