Man skulle lite elakt kunna kalla Centerpartiet för ett parti som karaktäriserats av sina många ”hästväljare” – det vill säga medlemmar och väljare som hade varit partiet lika troget även om partiledaren var en häst.

Men hästväljare tenderar att försvinna, liksom gamla sanningar tenderar att luckras upp med tiden. 

Se bara på röda Ådalen, där Socialdemokraterna nu halverat sitt stöd. Se bara på traditionellt sett starka centerfästen, i Jämtland, längs Siljan, i inre Småland, som inte är det längre. Antingen skedde det stora tappet vid förra eller förr-förra valet, eller så hände det nu.

Bland Jämtlands kommuner är det nu bara Krokom och Ragunda som uppvisar det klassiska kommunupplägget där Socialdemokraterna och Centerpartiet träter om vem som är störst. 

Överlag tycks det ha kostat att regera i en splittrad samtid: i de 24 kommuner där Centerpartiet har innehaft KSO-posten har man backat i 18. På somliga platser: havererat. Detta samtidigt som man bibehållit mandaten i kommuner där man regerat tillsammans med Socialdemokraterna. 

Med Bräcke som undantag verkar detsamma gälla lokalt i Jämtland. Något mandat hit och dit, men annars ett stillastående, hyfsat harmoniskt resultat. Men så har man inte heller styrt någonstans utan det trygga betongpartiet. 

Frågan är alltså inte om Centerpartiet, rent strategiskt, verkligen vill vara en liten gullig accessoar till en i övrigt socialdemokratisk klädnad.

Det tycks redan vara fallet.

Och den nationella retoriken och positioneringen har onekligen missgynnat partiet lokalt i de kommuner där man fortfarande velat utgöra en motvikt till sosseriet.

I just Östersund har det varit en svår balansgång. C har varit den mindre samarbetspartnern till S, ändå har partierna inte flutit ihop. En röst på C i Östersund innebar inte samma sak som en röst på S.

Nu står Centerpartiet här. Ett parti med några harmoniska lokalpolitiker, några rosenrasande. Några hästväljare, men inte lika många som förr. Ett väljarstöd nationellt som ökade med 0,3 procent – vilket både kan anses vara bra och mediokert.

Och, visade det sig, en vågmästarroll. 

Ta vilken sport som helst och lär dig att för ett slutspelslag i hockey, en favorittippad friidrottare, liksom för varje tjurig längdskidåkare gäller samma sak: man måste älska läget. Stärkas under pressen. Veta när man ska vara djärv och när man ska backa hem. 

Mycket tyder på att detsamma gäller partier. I alla fall sådana som hamnar i hetluften inför en regeringsbildning.

Centerpartiet, som historiskt sett sökt just vågmästarrollen för att få igenom mer bondevänlig politik än vad väljarstödet egentligen motiverar, uppträder nu långt mera pressat nationellt. 

Vilken väg man nu väljer härvidlag måste partiledningen begripa att varje strategisk piruett på nationell nivå kan ge svallvågor långt in i kommunhusen.