En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-09-28 16:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/elisabeth-hjorth-for-en-jesusbrud-kanns-den-nya-bibeloversattningen-bra/

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

• Följ dina intressen
• Nyhetsbrev

Knappt har rösterna från valet räknats innan det är dags för lanseringen av nyöversättningen av Nya testamentet. I ett DN-reportage (18/9) uppmärksammas händelsen med viss tonvikt på kulturkriget. Kommer manosfären gå i taket för att lärjungen Junia äntligen fått sitt femininsuffix? Hotas den heliga svenskheten i tidigare översättningar av den inte så högtidliga koinegrekiskan? Kommer en hel kulturvärld implodera när Judas inte längre betyder förrädare?

På sätt och vis är jag uppfödd på kulturkrigsbibliska. När mina kompisar drack hembränt och låg med sina killar i baksätet på någon Volvo satt jag i kyrkans källare och strök under med rödpenna. Att läsa marginalanteckningarna i min bibel från den tiden är en skamsköljning i paritet med andra författares gamla dagböcker. Min älskare var Jesus, men hans gestalt var underligt kalkerad på valfri manlig ledare som klampade fram och tillbaka på estraden under väckelsemötena. Gapig, frustrerad och otålig. Han krävde min oskuld fram till giftermål och någonstans i vrängandet av texterna under de tusentals bibelstudierna formades föreställningen av mitt kön och min ställning.

Inte för att jag sörjer de uteblivna volvoraggen, hellre penetrerad av ordet så att jag kunde bli författare, men det är klart att bibeln har och kommer att användas i politiska syften. Länge trodde man att Sverige var vaccinerat från den evangelikala bibeltolkningen från USA. Nu finns väckelsepredikanterna på tonåringarnas tiktok och de är sexiga övertalare med diabolisk karisma. Det bibliska kulturkriget pågår för fullt.

Min älskare var Jesus, men hans gestalt var underligt kalkerad på valfri manlig ledare som klampade fram och tillbaka på estraden under väckelsemötena

Ändå kunde jag önska en mindre trendkänslig diskussion kring bibelöversättningen. Om man studerar understrykningarna och anteckningarna i min gamla bibel så ser man detsamma som när man betraktar en pinsam dagbok med ömhet: hunger och svindel. En människa som inte lärt sig maskera sitt kärleksbegär och som inte fattar hur hon ska få det hon behöver. En omöjlig ekvation och ett tonårigt urtillstånd, men egentligen ett allmänmänskligt predikament. De bibliska texterna vet det. Från förvisningen från paradiset till de hallucinatoriska drömscenerna i Uppenbarelseboken, försakelse och begär. Litteraturens livsluft.

Översättningens målgrupp är alla, säger Bibelsällskapets Mikael Winninge, vilket sannolikt betyder att alla inte blir nöjda. Hans kollega Anders Göranzon påpekar att bibelanvändare i skilda sammanhang redan har en relation till texten. Det vill säga: den kan vara kroppsligt förankrad i ett bildspråk eller skapa rituell resonans i bönens upprepning. Det känns förutsebart att som författare försvara Bibeln som litteratur, men språkets verkan är en stilistisk sak. Därför är det nervöst att stilisterna i projektet fått mindre tid till sitt förfogande än exegeterna (DN 13/3). Varför skulle inte deras arbete vara lika viktigt?

Så läser jag i provöversättningen: ”Saliga är de som skapar fred, de ska kallas Guds barn”. Guds söner är numera barn, helt enkelt. ”Vår fader, du som är i himlen” har enligt DN blivit ett hejigt ”Vår far i himlen!” För en Jesusbrud känns det inte så hotfullt, utan ganska bra.

Läs mer: Elisabeth Hjorth: Jag har inte fött tre barn för att de ska bli Ulf Kristerssons kanonmat