Vem vill egentligen vara beroende av ekonomiskt bistånd? För de flesta är det knappast ett förstahandsval. Man hamnar där därför att den egna försörjningen inte räcker. Samtidigt förutsätter systemet att man förstår ganska komplicerade ekonomiska samband. Det kan vara svårt nog för vem som helst. 

Min son har autism och behöver stöd för bland annat planering och myndighetskontakter. Det innebär naturligtvis inte att han saknar ansvar för sitt liv eller sin ekonomi. Men jag tycker att det är rimligt att fråga hur krav på ansvar och framförhållning förhåller sig till en persons faktiska förmåga och till vilket stöd samhället erbjuder för att han ska kunna ta det ansvaret.

Min son har skriftligen lämnat samtycke till att jag som hans mamma ska kunna vara delaktig i kontakten med socialtjänsten. Han har själv varit tydlig med att han behöver mitt stöd. Trots det har kommunikationen inte fungerat särskilt väl. Jag får jaga återkoppling samtidigt som handläggaren hänvisar till kontakter direkt med honom.

Att behandla en vuxen människa med respekt borde också innebära att ta på allvar när han själv berättar vilket stöd han behöver för att kontakten med myndigheten ska fungera. Personligt ombud hade kunnat vara ett sådant stöd, men där finns just nu ingen möjlighet att ta emot honom. I praktiken hamnar därför väldigt mycket på mig.

På papperet har han naturligtvis rättigheter. Han kan ansöka om bistånd. Han kan överklaga ett beslut. Han kan få sin sak prövad av förvaltningsrätten. Men för att de rättigheterna ska vara värda något måste man också kunna använda dem. Man måste förstå beslutet, kunna upptäcka om något är fel, veta vad man ska göra åt det och orka fortsätta kontakten med myndigheter under tiden.

Jag förväntar mig inte att du som nämndordförande ska gå in och fatta beslut i min sons enskilda ärende. Det ska du inte heller göra. Men jag tycker att du som ansvarig ordförande behöver ställa några frågor om verksamheten du ansvarar för.

Hur säkerställer vi att beslut om ekonomiskt bistånd är begripliga för dem de gäller? Just nu upplever jag dessvärre att systemet får funkofoba konsekvenser, är det så det ska vara?

Hur arbetar sedan kommunen med personer som har kognitiva funktionsnedsättningar och behöver stöd för att förstå och fullfölja de krav som ställs? Vad händer när personligt ombud inte har möjlighet att ta emot fler? Och är det verkligen rimligt att möjligheten att tillvarata sina rättigheter i praktiken kan vara beroende av att man råkar ha en mamma, partner eller annan anhörig som kan och orkar göra jobbet?

Ekonomiskt bistånd är samhällets yttersta skyddsnät. Självklart måste det ställa krav på den enskilde. Men då måste vi också kunna ställa höga krav på systemets förmåga att möta den enskilde där han faktiskt befinner sig. 

Lena Skarin