Löftena kunna ej svika, en sång skriven av Lewi Pethrus för mer än hundra år sedan. Sången är fortfarande aktuell och sjungs i våra gudstjänster.

Annika Pettersson och Anna-Maria Söderholm sjöng den som inledning av gudstjänsten. Gunnar Pettersson hälsade välkommen och läste kärlekens väg från 1:a Korinterbrevet 13. Sista versen lyder så, tron hoppet och kärleken består men störst av dem är kärleken. Innan Mathilda predikade fick vi lyssna till ytterligare sång.

Fortsätt gå var tema för dagens predikan. Mathilda tog som utgång 4:e Mosebok kapitel 13 och 14. När Israels folk hade fått lämna Egypten och vandrat i öknen en tid sa Gud till Mose att han skulle välja ut tolv män, en från varje stam för att bespeja det utlovade landet. Vid återkomsten efter fyrtio dagar sa de att det var ett gott land men dess invånare var var starkare än dem.

Resultatet av denna rädsla och uppror var att man blev kvar i öknen i fyrtio år ett år för varje dag. Man vågade inte gå. Jag gör allting nytt var inte rädd, ett löfte av Gud som alltid består. Det Gud har lovat kan han inte ta tillbaka.

Mathilda avslutade sin predikan med att läsa psalm 91. "I Herren har jag min tillflykt och min borg min Gud som jag förtröstar på Gud.”

Mötet avslutades med mer sång och tillfälle till förbön.

M Westman