Jag funderar över Lenin och hur han skrev att hushållsarbete är det mest fördummande man kan göra eftersom det hela tiden måste upprepas. De diskade tallrikarna ska snart dukas fram till middag och vips kommer de vara smutsiga och redo för diskbaljan igen. I sin iver att uppvärdera ”arbete”, beskrev Lenin arbetet som måste göras om och om igen som ett problem. 

Sedan vandrar mina tankar till debatten om det reproduktiva arbetet och omsorg som pågår just nu: Är det OK att handla innan man hämtar på förskolan? Vem sköter om gamla farmor? Kommer hennes vårdbiträde få sitt uppehållstillstånd förnyat? Ska pappamånaderna i föräldraförsäkringen tas bort? Frågorna om omsorg har blivit viktiga inför höstens val. 

De senaste decennierna har välfärdsstaten dragit sig tillbaka, påpekar forskningen. När skulden för allt från gängkriminalitet till barns ohälsosamma medievanor förläggs till familjen drabbas mammorna särskilt, eftersom kvinnor fortfarande tar en större del av omsorgsansvaret. Samtidigt står föräldrar ganska maktlösa inför samhällsklimatet, inför resursbrist i vård, omsorg och skola, och gentemot de globala medieföretag som styr flödena i sociala medier. 

När ekonomi och ansvarsfördelning står i fokus finns inte utrymme att diskutera omsorg och hur vi tar hand om varandra som en lösning på samhällsproblem och som ett kitt i samhället. I stället pekar politikerna finger mot föräldrar eller invandrare eller andra grupper som uppfattas som belastande. Andra omsorgsfrågor, de som handlar om omsorgen om klimat, miljö och fred, tycks helt ha kommit bort i det offentliga samtalet.

I en antologi som jag medverkar i tillsammans med kollegor från Sverige och Kanada har jag skrivit ett kapitel om filmen ”Paradistorg”. Den regisserades av Gunnel Lindblom och hade premiär 1976. I en scen i filmen sitter en pojke ensam framför TV:n som rapporterar om att bomber faller över Beirut, medan de vuxna festar och dansar utanför. 

Men kanske är frågan felställd? Vilken frihet kan finnas utan omsorg? Om vi inte sörjer för barn, för vår nästa, för miljön och klimatet, för freden – är den tid vi frigör då värd att ha? Och vad frigörs vi till? Den offentliga omsorgen ”frigör” oss från omsorg för att vi ska kunna arbeta. Arbete, där arbetstagaren måste göra det som arbetsgivaren bestämmer, hur blev det detsamma som frihet? 

Tankarna vandrar vidare. Ibland tar jag vägen förbi min dotter och hennes familj efter jobbet. Där möts jag ofta av en ren men otömd diskmaskin, en full soppåse och ett berg av tvätt. För dottern och hennes partner väntar matlagning och ny disk. Ovanpå det ska hon hantera barnens behov av att prata av sig dagens händelser, bråka med varandra om vems den lilla dinosaurien egentligen är, och tjura lite vid middagsbordet. Mitt i detta står min dotter som i sitt arbete lyssnat på patienters berättelser hela dagen och ser tröttare och tröttare ut. Och när hennes barn somnat rapporteras det på TV:n om eldsvådor till följd av klimatförändringar och krig i Mellanöstern.

Omsorg och dess betydelse för oss alla, för freden och för miljön handlar om hur vi ska leva tillsammans. Hur samhället ska organiseras är kanske den viktigaste samhällsfrågan, tänker jag, med händerna i det nu avsvalnade diskvattnet och den rena disken på tork.