Spelningskrisen i Sverige är här. När studieförbundens kassor sinar försvinner också mångfalden i den nya svenska musikkulturen. Unga får ingen uppbackning, spelningarna blir färre och replokalerna står tomma. Konsekvenserna är redan tydliga: det startas knappt några nya band.

Musiktävlingar som Imagine Västmanland liknar numera en öken. Inga febrila trumslag i Växhusets källare. Inga svettiga punkare eller förväntansfulla ungdomar i ABF-källaren.

Tidöpartierna verkar inte bry sig nämnvärt om den unga musikscenens överlevnad. Det tydligaste exemplet är nedskärningarna i studieförbunden. På bara några år, mellan 2024 och 2026, har regeringen minskat statsbidragen till studieförbunden med 500 miljoner kronor. Alltså från en verksamhet som i decennier varit avgörande för unga musiker och konstnärer. ABF, som länge varit ett Mecka för unga kulturskapare, tvingas nu kämpa för att hålla det mest grundläggande vid liv.

Den 8 maj publicerade Studieförbunden rapporten Spelningskrisen. Den tecknar en mörk bild av en kulturpolitik som slår direkt mot unga kulturbärare. Minst 300 replokaler har försvunnit sedan 2023. Samtidigt har 8 000 speltillfällen gått upp i rök. Åtta tusen. Det är en siffra som skaver. För den märks också här, i Västerås och Västmanland.

För bara två år sedan hade Västerås en levande ung musikscen. I ABF-källaren arrangerades spelningar nästan varje månad, ibland oftare. ABF-källaren, eller ”Aphuset”, var mer än en lokal. Det var ett fenomen. Emos, hårdrockare, indietjejer och punkare vallfärdade dit för att se unga Västeråsband spela högljudd, skitig och livsviktig musik.

Det betydde något. De som kom på spelningarna blev inte bara publik – många startade egna band. Det blev en sorts fjärilseffekt. Ett hjul som satte sig i rullning. Ett brus i staden.

Nu är 8 000 speltillfällen borta. Till årets upplaga av den tidigare omtalade musiktävlingen Imagine Västmanland kom bara tre bidrag. Tre. Imagine har länge fungerat som en dörröppnare för nya band och artister runt om i landet. Vinnaren får resurser att utveckla sitt musicerande. Men viktigast av allt: det är gratis att delta. I år sökte alltså bara tre akter. Vad säger det?

För mig är svaret enkelt: stödet har monterats ned. Vi kan inte förvänta oss en blomstrande musikscen när regeringen kapar en tredjedel av ABF:s bidrag. Det får direkta följder. Unga känner sig utlämnade. Självförtroendet sviktar. Till slut riskerar också kärleken till musiken att göra det.

I en rapport konstaterar DIK att Sveriges kulturbudget är den svagaste i Norden. Samtidigt talar kulturminister Parisa Liljestrand om privat finansiering som en väg framåt. Men inte heller där ser verkligheten särskilt lovande ut. Regeringens vägval verkar signalera att kulturen är viktig. Och det väcker en rimlig fråga: Vem vill investera i något som makten själv tycks nedvärdera? Vi är på fel väg.

Om regeringen på allvar ville värna ungas psykiska hälsa, sociala liv och möjlighet att hitta en plats i samhället skulle den satsa mer på kulturen – inte mindre. Unga behöver ett alternativ till mobilen och den allt mer trasiga omvärlden. De behöver verkliga rum där framtidstro, gemenskap och skapande får ta plats.

Vi behöver inte fler luftiga löften om att den privata marknaden ska rädda kulturen. Vi behöver pengar till folkbildning, kulturverksamhet och stöd för egna initiativ. Det är så en levande musikscen byggs. Det är så ett samhälle får växa.

Vill vi verkligen se ett land med en en gång världsledande musikexport låta återväxten dö? Eller vill vi värna kulturskolan, studieförbunden och de sammanhang där unga faktiskt får börja?

För mig är svaret självklart.

Satsa på kulturen. Ge unga framtidstro. Det behövs mer än någonsin.

Max Rappinger Davies är 21 år, student och ordförande för konstkollektivet Konstigt-Bra, som arbetar med ungas kulturfrågor i Västerås. Det här är hans första krönika på ledarsidan.

ledare@vlt.se