Västerås var en liten plats på jorden när du och jag växte upp. Du gick i Skepparbacksskolan och jag i Jakobsbergsskolan. Mariaberget och Djäkneberget var våra lekplatser.

Skiljebo hette ett ytterområde, Sjöhagen med Köpingsrakan ett annat. Skerike vägskäl där vi hade cykeltävlingar ett tredje. Mälaren, med Elbafärjan och Sjöbussen, var friheten. Långt bortom Mälaren låg USA som man drömde om när man spisade skivor på musikvaruhuset, där jazztrumpetaren Bengt Thalén regerade. Det var BeBop som gällde, Dizzy Gillespie och Charlie Parker, som inga recensenter förstod sig på.

Så småningom blev det Folkskolan och Högre Allmänna Läroverket för gossar. Ordning och reda. Raka led. ”Cyklarna skola stå vinkelrätt ut från cykelstället”, skrev Rektorn.

Efter lumpen lärde du dig bland drinkar i Wisconsin USA. Så småningom Uppsala Universitet Västmanland Dala Nation. Onsdagsdanser med köer runt kvarteret och du ordnade så att Ernestine Anderson kom och sjöng till husbandet. Det var tungt. Samtidigt skötte du garderoben. Femtio öre för att hänga in rocken. Tidigare under gymnasietiden var du hotellstädare i Schweiz.

Du var även en utmärkt tecknare, kunde ha jobbat med reklam.

Till VLT kom du sent omsider. Du halkade inte in på ett bananskal. Din far, Anders Yngve, var en hedersman, som fick vita sidor när Adolf gapade som värst.

”Vet ni var Hitler sprätter omkring i stövlar”, skrev han i en ledare.

”Han är en riktigt skitstövel”.

Tyska delegation hörde av sig från Stockholm försökte skrämmas. Anders Yngve backade inte en tum.

En period bodde du i Uppsala, passade på att bilda föreningen PUST, pendlare Uppsala Stockholm. Du ordnade också studiecirklar i en vagn.

Anders Harald. Du har alltid varit en doer. Ingenting har varit omöjligt. Ett handslag var ett handslag, ett löfte ett löfte. När det krisade ringde du direkt. ”Ska bara packa ned tandborsten, så kommer jag”. Du kunde inte sjunga men var rytmisk, skulle ha kunnat bli en bra jazztrummis. Musiksmaken var Country and Western, Waylon Jennings.

In i det sista höll du dig i trim. Inga gym men gärna bastu på vintern. Ut och rulla sig i snön efteråt. Du har klarat dig ifrån krämpor, men åldern rår man inte på, den tar inga hänsyn.

Tack Anders Harald, för alla fina samtal, om alltifrån lästa böcker till minnena från matinéerna på Odeonbiografen med obekväma träbänkar.

Korta glimtar var ditt signum. Klart att en rubrik skulle heta ”Kallskuret”. Dagen då du reste din väg för gott, föll ett stilla regn. Änglarna grät.

Om man känt en människa sedan man var sju år, förstår man att det rör sig om en lång tid.

Vi skaffade oss ett mantra efter att ha läst en intervju med Clint Eastwood, 96 år. ”Hur kommer det sig att du kan vara så alert vid så hög ålder”. ”I don´t let the old man in” löd svaret.

Ett gott råd, Anders Harald, var du nu än hamnar.

Hasse Widmark