”Det måste vara slut med att politiker presenterar ”satsningar” på välfärden som i själva verket är smygnedskärningar. Det handlar om respekt för alla de som jobbar i välfärden och för svenska folket som behöver den.”

Det var beskedet från Socialdemokraternas finansministerkandidat Mikael Damberg under fredagen. Partiet presenterade sitt vallöfte som den ”största principiella förändringen av välfärdens finansiering på över 30 år”.

Den förra principiella förändringen gick i rakt motsatt riktning. Då, under 1990-talets krisår, tog man bort den indexering som tidigare hade funnits som innebar att statsbidragen till kommuner och landsting/regioner räknades upp automatiskt med inflationen.

Under krisen ansågs uppräkningen för dyr för de pressade statsfinanserna, så man slutade med den. Konsekvensen blev att pengarna räckte till mindre och mindre skola och sjukvård för varje år som gick.

Svenskarna har sett effekterna av detta med egna ögon. Större klasser, slitna böcker, sämre råvaror i bespisningen – och nedläggningar av mindre landsbygdsskolor. Och vårdköer, slitna byggnader och nedlagda sjukhus. Eller för den delen potthål på vägarna eller stängda fritidsgårdar.

Allt det här har skett samtidigt som de privata förmögenheterna har ökat kraftigt i Sverige. Vissa har sett värdet av sina bostäder och aktieinnehav stiga upp i skyn – samtidigt som andra fått det allt svårare att få hushållsbudgeten att gå ihop mot slutet av månaden.

Sveriges utveckling under de senaste decennierna kan bäst beskrivas med efterkrigsekonomen John Kenneth Galbraiths ord: Privat rikedom, offentligt armod.

Den gamla ordningen återställdes inte för att krisen var över. Finansdepartementet började rentav kalla de pengar som man fick över från den uteblivna uppräkningen för ett ”reformutrymme”, som ministrarna sedan delade ut i diverse så kallade satsningar.

Regering och riksdagspolitiker pratade om satsningar på välfärden, medan det väljarna såg i sin vardag var nedskärningar. Den här växande skillnaden mellan ord och handling sådde ett missnöje, som bidrog till ett växande politikerförakt.

Det beredde också marken för dem som pekade ut syndabockar för bristerna i välfärden.

Magdalena Andersson är en av de som ansvarat för dessa smygnedskärningar, som tidigare medarbetare till Göran Persson och senare finansminister. Därför är det särskilt betydelsefullt när hon nu går fram med vallöftet att det ska bli slut med den stora blåsningen av den svenska väljarkåren.

Och det är hög tid att vi pratar ärligt om statens finanser. För vi befinner oss i en tid då vissa politiker låtsas att de har en magisk trollstav.

En stat kan finansiera framtidsinvesteringar med lån. Men riksdagspartierna har också bundit upp sig kring ett finanspolitiskt ramverk som innebär att statens budget inte får gå med underskott annat än enskilda år. Det innebär att varje utgift måste motsvaras av en intäkt.

I realiteten är det därför svårt att tolka de borgerliga partiernas storskaliga löften om sänkta skatter som något annat än ett löfte att fortsätta skära ner i välfärden.

Bara under den här mandatperioden så hade statsbidragen varit 12 miljarder kronor högre den här mandatperioden om statsbidragen räknats upp mot inflationen. 

För Dalarnas del så hade Socialdemokraternas förslag inneburit att regionens sparprogram häromåret – med skattehöjning och neddragningar på verksamheten – inte hade behövt bli lika långtgående. Om det hade behövts alls.

Statsminister Ulf Kristersson (M) säger sig vilja värna välfärden. Men verkligheten är alltså att kommuner och regioner förlorat 12 miljarder i smygnedskärningar.

De pengarna har gått till skattesänkningar i stället. Kristersson själv har fått 6000 kronor i skattesänkning – varje månad.

Nu har Socialdemokraterna gett besked om att de för sin del tänker sluta föra väljarna bakom ljuset, och säkra välfärdens grundfinansiering. Nu är det upp till andra partier att svara på om de tänker haka på det välfärdslöftet, eller om de tänker fortsätta blåsa väljarna.

Det här borde vara valets viktigaste fråga.