När jag var fjorton fick jag inte se Annabelle på bio utan att min storebror följde med. Jag fick inte öppna ett bankkonto själv, inte skriva på ett mobilabonnemang, inte ens gå med i ett gym utan mammas underskrift.

Samhället hade bestämt att jag var ett barn, och barn skyddas från beslut de inte kan överblicka. Det var liksom hela poängen med att vara fjorton.

I torsdags bestämde regeringen att en fjortonåring ska kunna dömas till fängelse.

Läs det igen. Samma fjortonåring som inte får teckna ett gymkort ska kunna placeras på anstalt. Kriminalvården har redan förberett sig – barnavdelningar öppnas på Kumla, Rosersberg och Sagsjön.

Men det är inte ens själva sänkningen som säger mest om var vi hamnat. Det är hur den gick till.

Regeringen vill nämligen inte alls ha fjorton. De ville ha tretton. Deras egen utredning föreslog fjorton – då la regeringen sig ett år under sin egen expertis, för att visa handlingskraft.

Remissinstanserna avstyrkte. Lagrådet, den tyngsta juridiska instans vi har, konstaterade att förslaget stred mot barnkonventionen – som är svensk lag – och mot grundlagens krav på hur lagar ska beredas.

Regeringens svar? Att Lagrådet "underskattar allvaret". Juristerna hade fel, kommunikationsavdelningen hade rätt.

Sen kom verkligheten ikapp: det fanns ingen majoritet i riksdagen. Propositionen drogs tillbaka i juni. Och i torsdags kom den igen, omförhandlad, med en ny siffra: fjorton.

Ett barns straffbarhet, prutad som en matmoms. Först bjuder man tretton, sen möts man på mitten, och alla åker hem nöjda från förhandlingen. Ingen frågade barnen vad de bjöd.

"Men de skjuter ju." Ja. Barn rekryteras som vapen av vuxna män som vet exakt vad straffbarhetsåldern är och exakt hur man utnyttjar den.

Det är på riktigt, det är vidrigt, och det förtjänar mer än en siffra. För här är det ingen vill säga högt: gängen läser också lagtext.

Sänk gränsen till fjorton och de rekryterar tolvåringar. Sänk den till tretton och de hittar elvaåringar.

Vi jagar en ålder nedåt i en trappa där varje steg är ett barn, medan männen som skickar dem står kvar högst upp och räknar.

Lagen föreslås träda i kraft den 10 september. Valet är den 13 september.

Tre dagar. Det är inte kriminalpolitik, det är kampanjmaterial med diarienummer. Man vill kunna stå i slutdebatterna och säga "vi har redan gjort det", med bläcket fortfarande vått.

Majoriteten som Ulf Kristersson skröt om ligger i spillror, ödmjukheten inför expertisen och riksdagen har fortfarande inte nått honom. Han ska vinna valet, oavsett hur mycket det kostar Sverige.

Det är en girighet som är svår att sätta ord på. För varje sur min, varje utbrott mot enskilda riksdagsledamöter, sitter en moderat kommunikatör och bygger ihop reformer som ska verka flashiga och coola. 

En fjortonåring som begått ett fruktansvärt brott är två saker samtidigt: en gärningsman och ett misslyckande. Hans offer förtjänar upprättelse – på riktigt, inte som en retorisk figur på en pressträff.

När jag var fjorton trodde jag att vuxenvärlden visste vad den gjorde. Det var väl det som var tryggheten i att vara barn.

Nu sitter vuxenvärlden och förhandlar om vid vilken ålder barndomen ska kunna återkallas, och landar på olika siffror beroende på opinionsläget.

Fjorton, sa de i torsdags. Lagom till valet.

Bjuder någon tolv?

Ali Jundi är ung socialdemokrat från Borlänge och krönikör i Dala-Demokraten.