Inbäddat innehåll

Vad är SD för parti idag? Det startade i högerextrem miljö och har hela tiden burit med sig de ursprungliga intentionerna hos enskilda medlemmar eller företrädare och ibland också i konsekvenserna av de officiella ställningstaganden partiet gör idag. Jag tycker ändå det är uppenbart att partiet sakta men säkert är på väg att definiera sig självt som ett socialkonservativt parti. Ledningen inser att de extrema, öppet rasistiska föreställningar partiet hade från början, inte kan leda till regeringsställning. 

SD har i den meningen förändrats och troligen inte bara i meningen att rasismen har börjat bära kostym. SD strävar efter att lägga beslag på den konservativa parkeringsplats som moderaterna lämnade tom för ett bra tag sedan. 

Jag tror att det är viktigt att förstå att SD trots allt har förändrats under decenniernas gång. Idag är det mer än det uttalat rasistiska parti det startade som och jag tror att vänstern måste förstå det - att partier faktiskt kan förändras. Att säga att Liberalerna är ett helt annat parti idag än för tio år sedan invänder ingen emot. Centern har förändrats, från ett småbondeparti baserat på landsbygden till ett urbant nyliberal parti och alla ser det. Socialdemokratin är ett annat parti idag än på Olof Palmes eller Ingvar Carlssons tid. Och så vidare. 

Partier förändras, så även SD. Förstår man inte det, då biter heller inte kritiken av SD och framförallt är det så att merparten av partiets numera stora väljarskara - som knappast är några renläriga och ideologiska fascister - inte ens fattar vad kritiken mot partiet går ut på. 

Men samtidigt är det där etno-nationalistiska och rasistiska kvar i SD. Det tittar hela tiden fram, till exempel i Åkessons uttalande i radion på måndagsmorgonen att noll kronor ska satsas på integration. Att Åkesson inte entydigt förmår fördöma Richard Jomshofs livsfarliga yttrande om avrättningsbara quislingar för en tid sedan är också ett exempel på att SD har kvar impulserna från födelsen i högerextrem miljö. 

Det är dessutom också så att ett mer salongsfähigt socialkonservativt parti som alltmer normaliseras mycket väl kan stampa fram nya och andra högerextrema rörelser och sammantaget därmed bidra till att all politik mer och mer drar åt höger. 

Den ursprungliga ådran i SD skymtade plötsligt till i Ring P1 när en inringare undrade exakt vilken tid i svensk historia som Åkesson vill tillbaka till. Han svarade då: den 11 april 1953. (Med reservation för att jag inte minns det exakta datum han angav). Åkesson sa att han skojade när han drog till med det datumet. 

Men jag tror att det var ett freudianskt skämt: Det är och förblir femtiotalet partiet vill tillbaka till, då alla - som han sa - talade samma svenska språk i trappuppgångarna. Samtliga de stora frågor och perspektiv som sedan dess vuxit fram - klimat, miljö, feminism - är sådant som partiet i grunden inte bryr sig ett dugg om.  

Idag är SD framförallt allt nationalistiskt parti. Bistånd och solidaritet med fattiga befolkningar utanför Europa finns inte på deras Sverigekarta. Att SD, med rötter i en högerextrem och ofta nazistisk miljö, idag ställer upp på allt den israeliska staten gör, är det enda undantaget: och det beror på att kampen mot islamism idag har ersatt den kamp mot judendomen som förr var det viktiga för dem. 

SD har förändrats, ja, men avgrunderna i partiets själva väsen avtäcks ibland i all sin nakenhet. Mitt intryck är att också tillräckligt många borgerliga väljare känner av detta och ryggar tillbaka för att det Tidöregemente som marscherat upp ska förlora slaget den 13 september.