Nej, nej och nej. Det blev beslutet i Hyres- och arrendenämnden i frågan om villkorsändringar i arrendeavtal, nyanläggning av båtplatser alternativt kommunala utköp av stugor, efter att kommunen kraftigt minskat ned på färjetrafiken till Limön.

“Väldigt synd. Vi är väldigt besvikna såklart. Vi ser ändå positivt på allt stöd vi fått från Gävlebor”, säger Malise Johansson ordförande i Limö Fritidsby (GD 10/9). Besvikelsen är förståelig. Det känns ju knappast roligt för människor som investerat i sitt fritidsboende på ön att plötsligt knappt kunna ta sig dit och därtill fortfarande stå med alla kostnader.

Mindre lätt att förstå är varför det ska vara så svårt att lösa situationen på ett rimligt sätt. Nej reguljär färjetrafik till Limön är ingen kommunal kärnverksamhet. Men det finns flera skäl till varför det är värdefullt att utökad båttrafik ändå möjliggörs, inte bara för de som äger stugor, utan även för att andra gävlebor och turister att kunna ta sig ut till ön. Limöbåten får därför inte bli en evig tvistefråga.

Visst, det fanns absolut en poäng när kommunen för några år sedan drog in båtarna med argumentet att det blev för dyrt eftersom resandet hade minskat och kostnaderna ökat. Men tider och förutsättningar förändras. Det har också kommunen själv konstaterat. I juni beslutade kommunstyrelsen att genomföra en skärgårdsutredning för att undersöka hur båttrafik kan öka tillgängligheten till kust och skärgård och vilka driftsformer och finansieringslösningar som är möjliga. Utredningen ska presenteras i oktober och har fått 150 000 kronor i finansiering.

Samtidigt lyckades man ju också under sommaren att lösa det som först såg ut att vara omöjligt. Avtal slöts om trafik till Limön tre dagar i veckan under fyra veckor. Det var inte någon stor permanent kollektivtrafiksatsning. Det var en enkel, tidsbegränsad lösning. Det finns dock inget som säger att den inte skulle kunna utökas. För vad är egentligen problemet? Att hitta en båt? Det gick. Att hitta en redare? Det gick. Att finansiera en begränsad trafik? Det gick också. Då borde nästa steg vara att sluta behandla Limötrafiken som ett olösligt kommunalt mysterium.

Limön är inte bara en destination för ett antal stugägare. Det är ett av Gävles viktigaste natur- och rekreationsområden, med bad, naturstig och café. Kommunen beskriver på sin hemsida skärgården, inte minst Limön, ett av Gävles sommarparadis, som en tillgång för både invånare och besökare. Då blir tillgängligheten en del av kommunens attraktionskraft – inte bara en fråga om hur många biljetter som säljs på båten.

Det är dessutom svårt att kalla Gävle en skärgårdsstad och samtidigt acceptera att den egna skärgården i praktiken är stängd för den som saknar egen båt. Tillgänglighet är mer än busslinjer och cykelvägar. För en kuststad måste även vattnet vara en del av infrastrukturen. Eventuella ekonomiska begränsningar ska inte behöva innebära att Limön överges. En fungerande modell kan bygga på en kombination av biljettintäkter, sponsring och ett begränsat kommunalt åtagande. Det är precis sådana lösningar som den nya utredningen borde leta efter.

Gävle kommun har redan visat att det går att få en båt att gå. Nu är det dags att visa att kommunen också kan få en lösning att hålla. Att Anders Ekman (C) ordförande i Samhällsbyggnadsnämnden säger sig se positivt på alternativa lösningar inger hopp. Limön ska inte vara en symbol för politisk handlingsförlamning. Den ska vara en självklar del av Gävle.