Kvällen innan jag tar mig an FKA Twigs tredje regelrätta album ”Eusexua” börjar jag läsa den tyske författaren Rainald Goetz bok ”Rave”, ursprungligen utgiven 1998 men som fingertoppskänsligt först nu publiceras i svensk översättning. För tjugofem år sedan var ”Rave” ett tappert experiment med ambitionen att fånga det sena 1990-talets klubbhedonism i litterär form.

Popmusikens eviga trettioårscykler förnekar sig inte. När Goetz slukas upp av progressiv house och trance i mörka bayerska källare eller kisande mot ännu en soluppgång utanför rave-hangarer på Ibiza är effekten ett kvarts sekel senare snarlik den som när jag på 1990-talet förkovrade mig i essäer och fiktion av Nik Cohn, Andrew Holleran och Colin MacInnes. De dokumenterade sina respektive epokers dansgolv i realtid (Cohn under discons födelse, Holleran på Manhattans gayklubbar och MacInnes på Londons illegala jazzbarer). Retroaktivt har deras reportage och noveller växt sig smått omistliga och unika.