Smedjans sommarredaktion

Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer

Moderaterna går till val på att Sverige ska bli rikast i EU, men stryper samtidigt arbetskraftsinvandringen. Ett tydligare självsabotage är svårt att finna. Regeringens och Sverigedemokraternas höjda lönegolv behöver avskaffas för att främja svenska företag, de som lägger grunden för vårt välstånd och morgondagens tillväxt. 

Trots hård kritik från näringslivet infördes ett höjt statligt lönegolv den första juni i år. Det tidigare kravet från 2023 på 80 procent av svensk medianlön höjdes till 90 procent, vilket motsvarar en månadslön på 34 470 kronor. Visserligen undantogs 27 bristyrken från höjningen, men för dem gäller ändå ett krav på 75 procent av medianlönen. 

Att regeringen tror sig veta bättre än företagen själva vilka de behöver anställa är ett uttryck för politisk hybris.

Det försvårar kompetensförsörjningen för svenska företag. Att regeringen tror sig veta bättre än företagen själva vilka de behöver anställa är ett uttryck för politisk hybris. Dessutom bör löner inte dikteras genom statliga lönegolv. De undantagna bristyrkena skapar dessutom en stor osäkerhet i och med att de ska uppdateras årligen. Problemet är uppenbart – företag kommer inte att våga anställa och därmed inte kunna expandera i önskad takt. För en utländsk arbetssökare framstår Sverige därmed som ett sämre alternativ än jämförbara länder och vi riskerar att bli bortvalda. 

Antalet beviljade arbetstillstånd, där majoriteten är högkvalificerad, har redan halverats sedan 2023. Den nedgången lär nu fortsätta. Under 2023 bidrog arbetskraftsinvandringen med nästan 52 miljarder till BNP men den siffran förväntas minska med tiotals miljarder kronor. 

Arbetskraftsinvandring inklusive eventuella anhöriga är en ekonomisk nettonytta för den offentliga sektorn.

En anledning till arbetskraftsinvandringens positiva ekonomiska effekter är att personer som kommer till Sverige för att arbeta ofta tillhör åldersgruppen ”yngre vuxna”. De har lagt skolgången bakom sig och har förhållandevis litet behov av sjukvård. Det gör att både de och deras eventuella anhöriga är en ekonomisk nettonytta för den offentliga sektorn. Istället för att stänga personer ute från den svenska arbetsmarknaden borde vi göra det enklare för kvalificerad arbetskraft, som internationella masterstudenter och doktorander, att kunna stanna kvar i Sverige efter sina studier här. Det kan åstadkommas exempelvis genom slopade lönegolv, förkortade handläggningstider för arbetstillstånd och generellt tydligare regler.  

När kapital, naturresurser och människor får flöda fritt söker de sig till platser där vinsten är som störst. Det skapar välstånd. Utländska direktinvesteringarna utgör ungefär 40 procent av världsekonomin, och världshandeln utgjorde 2025 nästan 70 procent av global BNP. Den moderata utrikeshandelsminister Benjamin Dousa talar, med rätta, varmt om frihandel och illa om protektionism och handelshinder. Men Moderaterna och regeringen behöver inse att samma samband även gäller den fria rörligheten för människor. Att människor tenderar att vara något mer svårförflyttade än varor och kapital är desto större anledning att ta bort hinder. Här finns en enorm potential för tillväxt. 

En god kompetensförsörjning är avgörande för företagens utveckling och ett lands ekonomiska tillväxt. I den ekvationen spelar internationell arbetskraft en viktig roll. Om Moderaterna menar allvar med sin ambition att Sverige inom tio år ska vara det rikaste landet i EU är det dags att avreglera arbetskraftsinvandringen. Annars blir allt tal om tillväxt bara tom retorik.