Jag har hört det till leda. Moderaterna står på ”hårt arbetande människors sida”.

Det finns mycket att säga om retoriken. Man kan fundera över var skillnaden mellan arbetande och hårt arbetande människor går. 

Det skär i hjärtat när man inser att syftet är att skapa ett vi och ett dom, där bara ena gruppen ska gynnas av moderat politik.

Med bakgrund som arbetare i LO-kollektivet kan jag inte undgå att bli provocerad.

Den som lever i en vardag som domineras av arbetstidsregler – därför att jobbet utförs under en stor del av dygnets timmar – vet vad jag menar. Ingen tid är fredad och arbetspass kan flyttas med kort varsel.

Det är vi som aldrig hinner hämta barnen i tid och vi som turas om med kollegorna att jobba midsommar och julafton. Vi som inte behöver ställa klockan på morgonen för att arbetspasset börjar på eftermiddagen. Det är vi som kommer hem och lägger oss att sova några timmar samtidigt som Moderaternas imaginära väckarklockor ringer.

Vi jobbar i butikerna som öppnar 10, vi kämpar mot klockan i minutstyrningen och vi lagar vägarna i sommarvärmen. Det är alla som jobbar när det behövs: på schema, på skift och i behovsanställningar.

Inte ens favoritexemplet med polisen och sjuksköterskan kan räkna med att bara jobba dagtid.

Moderaterna vet inte vad en hårt arbetande människa är. Med en politik som ger mest till de som redan har, är det inte heller nödvändigt att fortsätta låtsas. Partiet är inte ett alternativ för alla de arbetare som får Sverige att fungera – under dygnets alla timmar.