När tonårsutvisningarna detonerade i den politiska debatten i början av året var det något som hände i folkdjupet. Där trädde de fram, den ena unga människan efter den andra som ofta på perfekt svenska uttryckte sin ångest över att de nu skulle utvisas. De hade fyllt arton år och hörde enligt lagen därmed inte längre till den kärnfamilj där föräldrar fått uppehållstillstånd. 

Vanligt folk blev häpna, och förbannade. Ska tonåringar som helt uppenbart blivit integrerade, som knappt har några band alls längre till landet de kom ifrån, skickas tillbaka? Det är ju vansinne. Till och med Jimmy Åkesson tycktes till slut vekna inför detta. Folk pratade om detta spontant på gatan, i trappuppgångar, på busstationer. Det gick - och går - en överraskande stark humanistisk våg genom samhället och opinionen. 

Blev debatten om tonårsutvisningarna alltså den gamechanger som på djupet ändrade folks inställning i migrationsfrågan? Nja, jag tror ändå inte det. 

Ganska få önskar tillbaka den tid då det kunde anlända 160 000 asylsökande på ett år till Sverige, vilket motsvarade 12 procent av alla som det året sökte skydd i Europa. Kommuner, särskilt de fattigare, gick på knäna. De flesta - däribland jag - insåg att det var inte hållbart, även om jag och många med mig kände oss stolta över att Sverige för en tid verkligen öppnade sitt hjärta. 

Den stora flyktingvågen då ledde inte bara till en tvärvändning från (s) och (mp) 2015 - på presskonferensen grät ett språkrör - utan också till nya och till synes bestående framgångar för det högerextrema riksdagspartiet. 

Det är svårt att bedöma men jag kan tänka mig att en majoritet av befolkningen fortfarande vill ha en någorlunda stram migrationspolitik åtminstone de närmsta åren. Men absolut inte en hjärtlös migrationspolitik. Och inte heller en situation där viktiga anställda inom t ex vård och omsorg riskerar utvisning på grund av höjda inkomstkrav. 

Men något har definitivt hänt. Socialdemokraterna fattade det tyvärr inte direkt, när de tackade nej till att tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet agera för att snabbt stoppa dessa utvisningar. På grä(s)rotsnivå var det dock ingen tvekan: Socialdemokraterna har fastnat i högervridningen och kan inte längre tänka klart. 

Men det främsta beviset för att en stor opinion plötsligt var närvarande, efter att länge varit ganska osynlig, är att Tidöregeringen blev mycket pressad. Den hade skrutit med alla sina utvisningar, med att allt färre ges asyl i landet, och kanske känt medhåll från många väljare. Och nu vände plötsligt vinden. Johan Forssell såg alltmer pressad ut. Han svettades.

Den pressträff som hölls förra måndagen av de fyra Tidöpartierna är helt enkelt ett resultat av folklig kritik och ilska. Högerpolitikerna var tvungna till detta. En ventil måste skapas i juridiken för att dessa tonårsutvisningar ska upphöra. Att även Sverigedemokraterna var med på förslaget som nu till slut kom, beror på att partiet inte anser att frågan är så viktig - det var Ludvig Asplings uttryckliga kommentar - vilket i sig vittnar om ett hjärta av sten. Men de var med. 

På vad? På att en ny åldersgräns dras vid 21 år istället for 18 och att de utvisningar som redan vunnit laga kraft kan prövas igen. 

Har Tidöregeringen alltså lyckats desarmera  denna fråga? Kanske. Men vi kommer att kunna vara säkra på att en del unga människor faller utanför ändå. Vad händer med dem som redan fyllt 21? Och varför är det så självklart att just dom som sköter sig, studerar eller arbetar, ska klara sig - men kanske inte den som på grund av ångest efter en svår flykt och en traumatisk barndom haft svårt att få rätsida på sitt liv? Finns det plats i Sverige även for tonåringar som inte är perfekta, frågade Annika Hirvonen (mp) träffande i en debatt.   

Vi får se vilka hål och konstigheter det finns i förslaget. Men en sak är klar: En progressiv folklig opinion tvingade en motvillig Tidöregering till detta. 

Det är stort.