I min forskning har jag studerat hur fotbollen blev en del av den fostran som både kyrkan och industrisamhället såg ett behov av. Men även hur sporten förändrades när pengarna gjorde sitt inträde.

När jag började spela fotboll under min ungdom i Tyskland vägde inte 1800-talets ideal särskilt tungt. Mitt mål var att kunna försörja mig på mitt fotbollsspelande och under några år var det min verklighet, som ungdomsproffs i klubben Greuther Fürth i södra Tyskland. Idag är den klubben kanske mest känd för svenskar för att herrlagets kapten är svensk, Branimir Hrgota, men historiskt var det en av de stora klubbarna i tysk fotboll.

Tysk fotboll har många likheter med svensk. Precis som i Sverige är klubbarna styrda av sina medlemmar och engagemanget på läktarna och runt klubbarna är likartat. Till skillnad från i exempelvis England där supportrarna hålls på avstånd och arbetarklassen har trängts ut genom dyra biljetter och att ståplats försvunnit.

I engelska Premier League, liksom i andra stora ligor, har tabellen blivit förutsägbar. Ett fåtal lag har möjlighet att vinna samtidigt som läktarkulturen förändras. I Tyskland och i Sverige har vi värnat ståplatsläktarna och det folkliga engagemanget. Då uppstår en intensitet som bara infinner sig när många dedikerade människor samlas på samma plats.

Engagemanget är inte bara positivt. Känslor kan riktas åt fel håll och ibland kan jag tänka att fotbollen påminner oss om mörka tider. Läktarkulturen är ett sätt att leva och träffa människor: en subkultur där man känner sig hemma. Och samtidigt som det är vackert och emotionellt kan det gå över styr och bli problematiskt. Inom fotbollen kan människor visa sina finaste sidor, men också sina mörkaste.

När fotbollen växte fram på 1800-talet var det inte engagemang och läktarkultur som gjorde att kyrkan och andra delar av det dåvarande etablissemanget bidrog till sportens framväxt. Tvärtom skulle fotbollen bidra till att fostra elitens barn. De skulle passa för ett liv i byråkrati och affärsliv. Det är där den moderna fotbollen börjar, för att fostra människor till det moderna samhället.

Förankringen i arbetarklassen och i de breda samhällslagren gjorde snabbt fotbollen från en elit till en stor publiksport. Det innebar också att utövandet professionaliserades.

När pengarna kom in och professionell fotboll blev tillåten i England 1885 började det förändras: det blev viktigare att vinna matcher för att ha framgångar. Kanske var det oundvikligt: fotbollen var en så viktig del i människors liv att den var förutbestämd att bli en stor publiksport. Och då kom pengarna in i sporten.

Delar av det som motiverade kyrkan och eliten att bidra till utvecklingen av fotbollen är lika tydligt idag. Det är avgörande för en framgångsrik klubb att laget och spelarna har självkontroll. Manchester Citys tränare Pep Guardiola blir ursinnig när spelare får en varning för protest eller snack. Han vill att spelidén och taktiken ska gälla och att känslorna inte ska göra att spelarna tappar huvudet.

Vi ser inte heller lika många av gångna tiders känslomässiga spelartyper. Vi förväntar oss att fotbollsspelarna ska vara besvikna vid förlust, men alla känslor får inte visas. Vi kan säga oss sakna spelare som hade känslorna utanpå lagtröjan, som Eric Cantona, Maradona eller Paul Gascoigne. Men den spelartypen finns knappt kvar idag.

Ett fotbollsproffs idag måste leva ett asketiskt liv, värna sin kropp och inte gå ut och festa. På det sättet finns 1800-talets ideal om kontroll över kropp och känslor kvar även i dagens fotboll.