EU:s nya förordning om avfallstransporter börjar gälla nu i maj 2026. Den innebär skärpta regler för handel med avfall. Europa kommer inte längre att kunna exportera sina sopor lika brett och fritt som tidigare, särskilt inte till länder utanför EU.

Jag är forskare inom miljösociologi och konsumtion och har länge funderat över hur dagens produktionssystem och konsumtionskulturer påverkar människor, samhällen och miljön. Vad är problematiskt, vad behöver förändras och hur kan det gå till?

Idag skickas miljontals ton avfall från EU till länder utanför Europa. Enligt EU-kommissionen gick nästan hälften till länder utanför OECD och där hamnar våra sopor i hav, på stränder, i floder och i landskap, om de inte bränns eller deponeras.

Under många år har Europa och Sverige pratat om att öka vår återvinning och cirkulära ekonomi. Samtidigt visar siffror på dåliga resultat. Utvecklingen går långsamt, och Sverige ligger under EU-genomsnittet. Enligt Europeiska miljöbyrån var EU:s andel av cirkulär materialanvändning strax över 11 procent år 2023. Den har bara ökat marginellt sedan 2010 och ligger fortfarande långt från målet på 24 procent till 2030.

I stället fortsätter vi helt enkelt att skicka våra sopor till andra delar av världen som Afrika, Sydostasien och Turkiet. Den allvarligaste konsekvensen av den här handeln är att den upprätthåller ett ekonomiskt system som bygger på kort livslängd, stor materialomsättning och hög konsumtion. Så länge rika samhällen kan skicka avfallet utanför sina gränser finns ingen anledning att producera och konsumera mindre, reparera mer och utforma produkter med längre livslängd.

Avfallet har helt enkelt inte blivit ett tillräckligt besvärligt problem för att vi ska ta tag i det. Exporten fungerar som en säkerhetsventil i en ekonomi präglad av slit-och-släng.

Därför är det missvisande att tala om cirkulär ekonomi och återvinning som tecken på grön omställning. De är viktiga men otillräckliga för att hantera våra avfallsberg och framför allt minskar de inte konsumtionen. Material cirkulerar, men om vi fortsätter som vanligt består grundproblemet.

Handeln med avfall fyller två funktioner – att bevara en bild av hållbarhet och samtidigt möjliggöra att systemet fortsätter som tidigare. Därför är det viktigt att bryta mönstret. Om Europa i större utsträckning måste hantera sitt eget avfall punkterar vi den ekonomiska modellen. Det räcker inte att bara ta hand om avfall mer effektivt. Vi måste också fråga våra beslutsfattare, företag och oss själva hur vi tillsammans kan skapa mindre avfall redan från början.

När EU går mot ett skärpt ansvar för avfallshandel måste Sverige göra detsamma. Varor som vi importerar eller tillverkar ska vara hållbara och kunna repareras. För att kunna ta hand om våra egna sopor måste vi framför allt sluta överproducera och överkonsumera.

Jag har följt diskussionerna på EU-nivå, organiserade av Zero Waste Europe, med fokus på textilavfall. Kärnfrågan handlar om producenters ansvar att minska avfallsvolymer, till exempel genom att förbättra kvaliteten på produkter och stå för kostnaderna för hantering av textilavfall. Slutsatsen blev ändå att vägen framåt är att vi måste minska den totala volymen av produktion och konsumtion.

Därför måste EU ta kostnaden för sitt eget avfall och hantera det inom sina egna gränser. Resurser som idag binds upp i överproduktion och överkonsumtion behöver omfördelas till avfallshantering. Det skulle driva samhällen mot förebyggande åtgärder, återanvändning, reparation, säkrare design och lägre materialförbrukning.

En trovärdig grön omställning kräver att ansvaret för avfallet stannar där det uppstår. Idén är enkel: rika samhällen kan inte fortsätta hålla rent och framstå som hållbara genom att flytta miljö- och hälsoproblem till andra delar av världen. De problem som skapas av hög konsumtion måste i större utsträckning hanteras på hemmaplan.