Vi är många sjuksköterskor, undersköterskor, skötare, kuratorer och andra medarbetare som arbetar på de slutna psykiatriska avdelningarna. Vi kan alla vittna om en arbetsmiljö som under lång tid varit mycket ansträngd.

Det som beskrivits i media om situationen under 2025 är tyvärr fortfarande verklighet. Nu är vi mitt i 2026, och arbetsmiljön har inte blivit bättre – snarare tvärtom.

(Har du något att säga? Här kan du enkelt skriva och skicka in en insändare eller debattartikel.)

Men gång på gång hindras vi från att ge den vård vi vet att patienterna behöver. Besparingar och personalbrist får styra verksamheten. Vi förväntas göra mer med mindre, trots att vi redan arbetar på gränsen av vår förmåga.

Inför sommaren ändrades dessutom grundbemanningen på avdelningarna eftersom det inte gick att rekrytera personal. Beskedet kom utan förvarning till oss som arbetar närmast patienterna. Vi hade redan under lång tid arbetat med för få kollegor, och lösningen blev att minska bemanningen ytterligare. Det kändes som ett hårt slag mot en redan hårt pressad personalgrupp.

Vi lyfter våra problem om och om igen, men upplever inte att vi blir lyssnade på. Därför reagerade många av oss starkt när vi kunde läsa att det framförts kritik mot att vi skriver för många avvikelser.

Avvikelser är inte till för att peka ut någon. De är ett av våra viktigaste verktyg för att uppmärksamma risker, brister och händelser som påverkar patientsäkerheten. Att vilja begränsa eller ifrågasätta detta är att riskera att tysta dem som ser problemen på nära håll.

Vi har fått information om att media ska ha vinklat innehållet i avvikelserna och att verksamheten inte fått möjlighet att ”försvara sig”. Men vad är det som ska försvaras? Avvikelserna beskriver verkliga händelser – sådant som faktiskt har inträffat. Om bristerna aldrig får komma fram finns heller ingen möjlighet att åtgärda dem.

Misstag och vårdskador uppstår inte för att personalen saknar engagemang. De uppstår när arbetsbelastningen är orimlig, när bemanningen är för låg och när det saknas tillräcklig kompetens och resurser. Det är där grundproblemet finns.

Vi kommer inte att sluta skriva avvikelser. Det är både vår rätt och vår skyldighet. Vi gör det för våra patienters säkerhet, för våra kollegors arbetsmiljö och för att psykiatrin ska bli bättre.

Vi älskar våra yrken och vi vill fortsätta arbeta inom psykiatrin. Men frågan vi ställer oss är: Hur länge ska vi orka

Vi på golvet på psykiatrin som snart inte orkar mer

Läs även: Personalens larm: Utsätts för våld och hot