Trädgårdsodlare i Sverige har reagerat starkt på den norska signalen: ”De senaste åren har begreppet invasiva växter vänt upp och ner på trädgårdsvärlden och fått många trädgårdsodlare att gå i taket”, kan det heta från Riksförbundet svensk trädgård. Förbundet tycks mena att man ska akta sig för panik, eftersom det främst är vissa naturtyper - t ex det öländska allvaret - där inhemska och sällsynta växter kan hotas. Den så kallade svarta listan i Norge kom faktiskt litet som en chock för trädgårds-Sverige. 

Men det är verkligen en fråga om tidsperspektiv. Hur ser det ut om låt oss säga tvåhundra år när temperaturen troligen stigit med kanske flera grader; särskilt i norra Europa går ju den globala temperaturökningen extra fort? Växternas tid är en annan än människors och samhällen. Jag fyller 66 det år när jag skriver det här medan syrenbuskarna i min trädgård kan vara mer än dubbelt så gamla och kanske ska överleva mig med ett halvt årtusende. När deras bladverk och klasar slår ut ser de - nyfödda ut. Och fullständigt oskyldiga. 

I skrivande stund är det ännu inte avgjort om syrenen förbjuds i Norge. I Sverige lär det inte ske inom överskådlig tid. Och inte heller i Norge behöver trädgårdsodlare och stadsarkitekter oroa sig för att behöva gräva upp sina vackra syrener; det är försäljningen och nyplanteringen av växten som kan komma att stoppas. 

Så hur skulle ett liv utan syrener se ut? Det är sannerligen inte bara svenskar och norrmän som har ett långt kulturellt förhållande till syrenen. I Ryssland hälsas syrenens blomning varje vår som en lika stor händelse som körsbärsblommen i Japan. I Moskva finns en berömd syrenpark med otaliga slags syrener som folk besöker om våren. Hos de ryska klassikerna, en Tjechov eller en Turgenjev, är syrenen och syrenbersån närvarande. Marcel Proust älskade syrenen, både doften och de tidiga små hjärtformade bladen och växten dyker upp i På spaning efter den tid som flytt; som barn går han med sina föräldrar förbi en överdådigt blommande syrenbestånd kring en gammal trädgårdsgrind…det är Swanns trädgård. 

I några sekel har syrenen floriografiskt - alltså på blomsterspråket - betytt mycket i de flesta länder på de flesta kontinenter, ofta som en symbol för kärlek. Under loppet av artonhundratalet korsades en enorm mängd nya hybrider fram, även om det än idag är den gamla hederliga bondsyrenen som dominerar. Och den har kulturella rötter långt ner i antiken - romarna lär ha förknippat den med begravningar - och var viktig för såväl osmanska härskare som för vanliga turkar. 

På den europeiska listan med invasiva växter finns denna Balkanväxt naturligtvis inte med, men den är sakta men säkert på väg att betraktas med viss skepsis och misstänksamhet i de nordiska länderna, ibland och kanske alltmer även bland vanliga trädgårdsodlare. På olika trädgårdsfora uppstår diskussioner om hur man ska göra när rotskotten anfaller och mpnfa nutider föreslås: allt från slägga och yxa till grävmaskin och ogräsmedlet Roundup (jätteföretaget Monsantos produkt som inte är bra för miljön och som tar död på allt.)   

I min egen trädgård är det gott om syren. I några stora buskage har jag klippt ut rum där jag kan sitta - läsande, lyssnande till fåglar - och jag kallar dem syrengrottor, svalkande platser en het sommardag. I syrengrottan mot byvägen kan jag i det fördolda tjuvlyssna på vad grannar och förbipasserande säger när de promenerar förbi. Av syrenklasarna har jag ofta gjort syrensaft; saftflaskornas färg är underbar.

Praktiskt taget alla grannar i byn har syrener på sina gårdar. Ett liv utan dem skulle, när man väl föreställer sig det, kännas - tomt. Inte minst för att de är så sällsamt pålitliga, för att de alltid blommar, och för att man aldrig ens behöver gödsla dem. Och ju längre norrut i landet man kommer, ju högre upp i växtzonerna, är risken för att de ska expandera ut bortom trädgårdar och parker. 

Men de måste hållas efter. Många sommardagar har jag ägnat åt att såga av eller klippa ner stora grenar som hänger ut över byvägen. Det är då man inser hur kraftfull Syringa vulgaris faktiskt är. Den ger sig aldrig. I skogen intill vår gård har jag aldrig sett någon syren. Men det kan vara en tidsfråga: Många kör ut sitt så kallade trädgårdsavfall dit och förr eller senare slår nog ett syrenskott rot i skogsbrynet. 

Gör den någon nytta? Förr i tiden sades det ofta att de bästa räfsorna gjordes av syren. Syren är ett av de hårdaste träslagen och jag har sett att träslöjdare ibland gör knivhandtag, ljusstakar, skedar och smörknivar av det. Men växtens makt och framgång bottnar i skönhet: Det vackra, och formbara bladverket, klasarnas milda färger, doften. Den ingår i paradisets växter, men dess rotskott dyker upp i marken utanför paradismurarna. 

Kommentar: Detta är den sjätte och sista delen av en serie i sex delar om syrenen, som ibland kallas invasiv. Serien är ett kapitel ur min bok Rotskott från paradiset, som utkom i mars i år.