Hur i helvete skulle det se ut i det här landet om syrenen förbjöds? Det var tanken som flög genom mitt huvud när jag första gången hörde att syrenen, Syringa Vulgaris, allt oftare betraktas som invasiv. Jag hade precis då fått klart för mig att norska Naturvårdsverket - med det lätt skrämmande namnet Miljödirektoriatet - vill förbjuda växten. Detta direktoriat bygger sitt förslag på norska Artdatabankens expertanalys som gör en lång genomgång av syrenens utbredning nu och i framtiden. Experterna konstaterar att den inte kan räknas som inhemsk - den är inte i något dokument etablerad i Norge före 1800 - och slår fast att den är ”svaert invasiv”, mycket invasiv.

Den sprider sig inte bara med rotskott, utan dess frön rymmer med vinden från hagar - det norska ordet för trädgård - tar sig in i skogar och naturreservat och utplånar inhemsk flora. Den fördes in i Norge från Danmark på sjuttonhundratalet. Jag läser att en planta anses kunna bli minst 650 år. 

För mig, kanske för de allra flesta, är syrenen och dess doft något som varit med sedan barndomen. Syrenen har makt över våra känslor, både för klasarnas färg och för den starka doften. Jag minns syrendoften som i junikvällarna liksom flöt in, nästan som en vätska, från trädgården genom det öppna källarfönstret i mitt rum i villan på Valhallavägen i Vingåker. Det stod en buske precis utanför. I tonåren var den doften i ensamma vårkvällar möjligen extra berusande, som ett afrodisakium. Men det är sedan länge knappt att det finns en trädgård i hela Sverige som inte hyser syrener, som häckar eller enstaka fristående buskar. I juni är det som om ett lila molntäcke landat i villaträdgårdar, i parker, i byar. De vita syrenerna är mer sällsynta. 

Syrenbersån är för miljoner svenskar en självklar del av sommaren, ofta förknippad med besök hos en farfar och farmor. Klirrandet från kaffeporslin hörs ur alla syrener. Det är nästan så att dragspel hörs, på samma sätt som jag ibland tycker mig höra en spelmansfiol ur tallen. Syrenen bär kollektiva minnen. 

Själv har jag genom åren skrivit ett otal poem om växten och ofta nämnt den i artiklar och reportage, det är som att jag ibland tar ut kompassriktningen med syrenens hjälp. När jag en dag stod på Östermalmsgatan 36 i Stockholm, vid grinden till det patricierhus där Olof Palme växte upp på tjugotalet, föll min blick på de mycket gamla syrenerna vid järnstaketet. Jag tänkte att de mycket väl kan ha varit årsbarn med Palme, som föddes 1927. Nu var de knotiga, med tjocka grenar, men fullt friska.

Eftersom jag vet att syrenen hör till familjen olivväxter, har det rentav hänt att jag associerat deras rynkiga gamla grenar till de palestinska olivlundar som huggs ner av israeliska bosättare. 

Kommentar: Detta är den första delen av en serie i sex delar om syrenen, som ibland kallas invasiv. Serien är ett kapitel ur min bok Rotskott från paradiset, som utkom i mars i år.