Den fjortonde maj 1931, på eftermiddagen, i Lunde i Ådalen räddade eldupphörsignalen liv. Det stora demonstrationståget med kanske tre–fyratusen arbetare hade ringlat ända från Folkets Hus i Frånö till hamnen i Lunde där strejkbrytarna fanns. Men också militär, utkallad från Sollefteå garnison. Plötsligt började militären ge eld, med gevär och kulsprutor. Först beordrades de att skjuta i marken framför folkmassan. Sedan gavs order om att skjuta mot den. Flera demonstranter dödades. 

I tåget gick Tore Andersson, en ung musiker som från en musicerande sågverksarbetarfamilj. Sedan något år tillbaka spelade han i ett lokalt band, dansbandet Kramfors Jazzkapell, men slet på dagarna som brädgårdsarbetare. Sin värnplikt hade han gjort i flottan. I tumultet som utbröt när militären öppnade eld såg han en ung kvinna träffas av dödande skott. Men tjugotvååringen från Bollstabruk hade sin trumpet. Precis efter de röda fanorna längst fram i tåget gick han med flera andra musikanter när skotten föll.  

Andersson höjde trumpeten mot himlarna och blåste ett eldupphör. Och gevärselden upphörde. Denne trumpetist räddade liv – hur många vet ingen – men långt fler än de fem som dog kunde ha mist livet.

Tore Andersson var ögonblickets hjälte. Hans trumpet hamnade till slut på Arbetarrörelsens arkiv, för att för bara några år sedan åter plockas fram ur gömmorna. Tore själv dog 1995, då hade han för övrigt för länge sedan bytt efternamn till Alespång. Den musiker som nu testade trumpeten fann att den var både dammig och delvis trasig. Ingen hade heller spelat på den på årtionden men han fick ändå ljud i den. Och i och med det kunde Tore Anderssons eldupphör höras igen i ett radioinslag, mer än en levnadsålder efter skotten i Ådalen. Musikern som nu – året var 2021 – blåste i instrumentet, menade att ”eldupphörsignalen fanns kvar i trumpeten”. 

Vansinnigt nog ska Tore Anderssons insats faktiskt ha blivit till ett polisärende. Han delgavs misstanke om brottet att ”otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp”. Till slut avskrevs brottsmisstanken, efter att flera progressiva advokater ingripit.  

Eldupphörsignalen är kort, som ett plötsligt uppflog av lyftande fåglar, och jag tror att alla som hör den ljuda faktiskt stannar till. Vem som en gång skapade den är dolt i historiens djupa schakt. När jag hör den får jag känslan av att den går rakt in i själva den mänskliga biologin – in i våra neurala nätverk. Det är samma svårbegripliga biologi som får en att omedelbart, med hela kroppen, ta in ett oemotståndligt gitarriff av Keith Richard, Kate Bushs häpnadsväckande röst eller ett hjälplöst skrik från ett spädbarn. En miljon år av evolution där människan gett akt på farliga och lugnande ljud omkring sig är närvarande i signalen. Och just en trumpet kan verkligen ljuda, även utan förstärkning: den kan låta besläktad med ett mänskligt rop, samtidigt som trumpetstöten tycks komma från en högre sfär. Varje gång jag hör detta eldupphör tränger den igenom all krigsrapportering. 

Det är en musikens paradox: ett stycke från slagfältet som säger att inga slagfält borde finnas.

Kommentar: Detta är den första delen av sex i en serie om musiken och kriget. Essän är hämtad ur min bok Härifrån kommer musiken, utgiven på Volante 2025.