I den senaste väljarbarometern från Novus finns det två partier som sticker ut: Vänsterpartiet och Miljöpartiet som ökar med 1,2 respektive 1 procentenhet. Båda äter från Socialdemokraterna.

Kristdemokraterna har en liten ökning, men den är inte statistiskt säkerställd. Alla andra partier backar.

Det här borde intressera Magdalena Andersson något oerhört. Eller i bästa fall, vara den väckarklocka som behövs inför de sista månadernas valrörelse.

Är det då så konstigt att de stora vinnarna i de brittiska lokalvalen är det vänsterlutande gröna partiet, och det högerpopulistiska Reform? Båda äter av Labour och konservativa Tories, ska tilläggas, av väljare som befinner sig längst ner på den ekonomiska samhällsstegen och som tappat tron på att de traditionella partierna ska förbättra deras liv.

Ur det ljuset framstår Magdalenas Anderssons vägval än mer besynnerligt.

Att erkänna att en rödgrön politik med S, V och MP vore bättre för Sverige än samarbete med Tidöpartierna verkar vara en omöjlig tanke att tänka även för Andersson, än mer yttra offentligt.

Magdalena Andersson har nämligen anammat ängsligheten mot vänsterpolitik som högern varit så duktiga på att sprida. Onsdagens presskonferens där Andersson och Mikael Damberg meddelade att de vill få till blocköverskridande samarbeten efter valet är i sak inget dåligt. Vi behöver börja säkra vissa politiska områden som energi, klimat och försvar från tvära kast mellan mandatperioderna, för att omvärldens utveckling kräver långsiktiga lösningar.

Men de slänger samtidigt in frågor som skatter, public service och kriminalitet i de blocköverskridande överenskommelserna. Områden där en rödgrön politik skiljer sig markant ideologiskt från Tidöpartierna. Och än viktigare, vi har redan sett resultatet av deras politik.

Det har väljarna också gjort. Levnadskostnaderna har förblivit höga under hela mandatperioden, ingen i Tidö bryr sig om klimatet och migrationspolitikens verklighet under deras ledning har krupit under huden på människor. Det finns ett genuint sug efter rödgrön politik som erbjuder hopp om en bättre morgondag. Men någon egen sådan verkar omöjligt för de rödgrönas aspirerande statsminister att uttala sig om.

Det är ingen slump att sossarna just nu minskar på bekostnad av V och MP. Var annars ska de leta efter rödgrön politik?