I åtta år har Sverige styrts enligt beställar-utförar-modellen.

Först, med Januariavtalet, var det Annie Lööf (C) som beställde politiken och Stefan Löfven (S) som utförde. Och nu, med Tidöavtalet, så är det Jimmie Åkesson (SD) som beställer och Ulf Kristersson (M) som utför.

Vi befinner oss i kontraktsparlamentarismens tidevarv. Partier som inte litar på varandra inleder samarbeten, och skriver allt längre och mer komplexa avtal som bakbinder regeringen för en hel mandatperiod.

Det är ingen nyhet att de partier som släpper fram en regering som de inte ingår i sätter ett politiskt pris för sitt stöd. Det nya är att avtalen numera säger i detalj vilka utredningar som ska tillsättas när och även vad de ska komma fram till.

Men för den som inte satt med där i whiskydimmorna på Tidö slott är det inte alltid lika kul. För kontraktsparlamentarismen kortsluter bärande delar i vår demokratiska modell, som utredningsväsendet och remissförfarandet.

Med konsekvenser som de tonårsutvisningar som alla nu plötsligt låtsas vara överens om att de är dåliga – fast effekterna förutsågs av en lång rad remissinstanser och av Lagrådet och lätt hade kunnat förhindras genom att helt enkelt lyssna på de som visste.

Och de gånger som en utredare ändå uppvisar något slags integritet, som Joakim Ruist när han avrådde från höjningen av återvandringsbidraget, förbigås det med tystnad och förslaget genomförs i alla fall.

Kontraktsparlamentarismen innebär också att de frågor som inte prioriteras tillräckligt högt i avtalen mellan partierna blir svåra att genomföra.

Socialdemokraterna lyckades aldrig genomföra den familjevecka de utlovat i valet 2018. Kristdemokraterna kunde aldrig genomföra någon ”århundradets vårdreform” och Liberalerna kan se sig i stjärnorna efter ett riktigt vinstförbud i skolan – trots att de är partiernas mest prioriterade frågor.

Kontraktsparlamentarismen gör det dessutom svårare att justera kursen när omvärlden och opinionen förändras.

Det här är en av anledningarna till att regeringar fått det svårare att sitta kvar på senare tid.

Det var svårt att väcka socialdemokratiska väljares engagemang för Januariavtalets politik, och det är svårt att väcka liberala väljares engagemang för Tidöavtalets.

Oproportionerligt mycket makt hamnar i händerna på enskilda partier, som håller strypgrepp på landets regering. Annie Lööf kunde när som helst avsätta Stefan Löfven, och Jimmie Åkesson kan när som helst dra undan mattan för Ulf Kristerssons regering genom en misstroendeförklaring.

Vägen ur kontraktsparlamentarismen handlar om tillit. Men det är lättare sagt än gjort.

Om dagens opinionssiffror står sig så kommer nästa regeringsbildning främst att bli ett förhandlingsspel mellan de partier som idag utgör oppositionen.

Idag tycks tilliten mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet vara större. När Januariavtalet förhandlades fram hade Annie Lööf sagt att hon hellre skulle äta upp sin högra sko än bli stödhjul till Socialdemokraterna, och behövde segrar att visa upp för att klara av att byta sida.

Nu släpper C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist kravet på marknadshyror redan före valet, i en tydlig signal att hon vill underlätta en förhandling. Men risken är att höstens förhandlingar spricker i sviterna av förhandlingsspelet för åtta år sedan.

Formuleringen var omöjlig i praktiken, eftersom hela regeringsbildningen byggde på Vänsterpartiets röster för att gå igenom. Och bara några dagar senare kunde V-ledaren Jonas Sjöstedt berätta att det fanns ”ett papper ni aldrig kommer att få se” med Stefan Löfvens eftergifter för att få Vänsterpartiet att släppa fram honom som statsminister.

Det var också denna instabilitet som ledde till Januariavtalets fall, när Nooshi Dadgostar (V) i juni 2021 fällde Stefan Löfvens regering – just på frågan om marknadshyror.

Och svinhugg går igen. Nu ställer Vänsterpartiet krav på ministerposter för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Något som Centerpartiet är lika bestämda om att inte under några villkor acceptera.

Det är fullt möjligt att slutresultatet av höstens förhandlingar, när låsningarna och de röda linjerna väl börjar lösas upp, blir ett nytt avtal med väldigt detaljerade krav. Krav som bakbinder också nästa regering.

Men kanske behöver det inte bli så dåligt.

De komplicerade danska regeringsförhandlingarna i våras slutade med en S-ledd mitten-vänster-regering med fyra partier – däribland den tidigare borgerliga statsministern Lars Løkke Rasmussen – i samarbete med två rödgröna partier i Folketinget.

Bland det som denna nya regering nu lovat genomföra finns gratis kollektivtrafik upp till 22 års ålder och gratis tandvård för alla inom tio år – med prioritering för hemlösa och kroniskt sjuka.

Det finns något som är värre än detaljerade avtal som binder upp regeringar. Och det är vad Ulf Kristersson nu erbjuder väljarna – en regering där Sverigedemokraterna har tunga ministerposter.

Det skulle innebära att ett parti med rötterna i nynazismen, med trollfabriker som sprider hat och med täta band till Donald Trumps MAGA-rörelse har makten att styra över departement och myndigheter och förhandla med andra regeringar i EU.

Om Jimmie Åkesson både beställer och utför så blir Sverige ett annat slags land.

Så jag hoppas på ett slut för kontraktsparlamentarismen. Men realisten i mig tror mer på någon form av dansk lösning, om än med fler finstilta paragrafer.

Där det är Nooshi Dadgostar som beställer, och Magdalena Andersson som utför.